Bragdguld...

... är undertecknad knappast värd för detta enkla lilla inlägg. Någon som däremot förtjänar att uppmärksammas är blogg-kollegan Medelåldersmannen. Efter en dvala som varat längre än min egen, har han äntligen - på allmän begäran (eller i alla fall på min) - i rask följd producerat flera inlägg av hög kvalitet.

Anledningen till att denne förnuftets megafon varit passiv under så lång tid uppges vara att han har gått omkring och känt sig nöjd och därmed inte uppbådat tillräckligt med irritation för att motivera ett inlägg. Tack och lov har nu hans förblindande täcke av förnöjsamhet börjat att spricka upp och han har återigen börjat notera verkligheten som den är: full av irritationsmoment. Låt oss, för konstens skull, hoppas att hans perception fortsätter att fungera!

Min egen passivitet, då? Jag hade tänkt att skylla på någonting i stil med talesättet "har du inget snällt att säga...", men den nakna sanningen är snarare:
- lättja (vilket är nästan samma sak som nöjd?)
- tidsbrist (jag tror att det kallas "livspussel" på modern svenska)
- samt, inte minst, svårigheter att välja ämne - det finns ju så fantastiskt mycket att reta upp sig på! Blott Vatikanens alla stolligheter skulle kunna hålla en stackars bloggare sysselsatt årets alla dagar!

Fotnot: Ja, uttrycket "blogg-kollega" känns något malplacerat, främst eftersom det oundvikligen ger associationer till blonda småflickor som med tveksam meningsbyggnad och kreativ stavning kallskriver om mode. Den gode Medelåldersmannen är såväl intellektuellt som fysiskt så långt från dylika stureplansfenomen man kan komma. Dessutom kan man invända att det är mig förmätet att implicit beteckna mig själv som "bloggare", när jag inte har skrivit något på åtta månader...

Apropå modebloggare - är det någon av dem som har kommenterat ordförande Åkessons (SD) folkdräkt? Bra kläder när man ska dra en vals eller hålla på med bugg - åtminstone humbug.

Sätt in militär!

SVT sänder på söndag dokumentären Vargkriget, som berättar om en vargjägarliga som systematiskt bedriver illegal jakt på varg. Upprörande? Ja, om man lyssnar noga kan följande konstateras:

- Ligan bedriver olaglig jakt, med olagliga metoder, och har redan skjutit flera vargar

- deras målsättning är att fullständigt utrota vargen

- varannan naturbevakare/tjänsteman som arbetar med rovdjur (i de fem län, där licensjakt på varg är tillåten) har utsatts för mordhot eller andra hot och trakasserier

- de som försöker stoppa dem kommer enligt ligans företrädare ”råka ut för samma behandling som vargen” (menar de förgiftat kött, fällor eller utrotning?)

- slutligen – måhända uppenbart, men det förtjänar att påpekas – de är beväpnade (t.ex. avsågade älgstudsare)

Bilden lånad från http://vargenstid.wordpress.com/

Om vi översätter ovanstående till klarspråk, måste man konstatera att det handlar om en militant grupp, utan respekt för demokratiska beslut, som med vapen i hand avser genomdriva sin egen uppfattning och som uttryckligen hotar att avrätta den som försöker hindra dem. Eftersom det inte kan röra sig om ekonomisk vinning som driver dem – staten ersätter vargskadad boskap – är det således att betrakta som en ideologiskt motiverad rörelse, låt vara med inslag av en närmast religiös övertygelse om vargen som roten till allt ont här i världen.

Antidemokratiska rörelser (oavsett om de påstår sig vara ideologiskt eller religiöst motiverade) som använder vapen, våld och olagliga metoder i allmänhet brukar annars kallas för terrorister – och man bör kalla saker vid dess rätta namn, oavsett hur bleka terroristerna är i hy eller begåvning.

Det finns således legala skäl (enligt Lag 2006:343 om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning) att använda militär personal för att bekämpa dessa verkliga terrorister. Motivet i det här fallet torde vara större än för den annars för tillfället största planerade militära insatsen; att likt skyltdockor forma en allé av 6000 uniformer i Stockholm den 19 juni…

Apropå 6000, så är det exakt samma antal soldater som Louisianas gruvernör vill sätta in för att hantera oljeläckaget från Mexikanska golfen. Mer pang för pengarna? 

Vifta på hunden

Vatikanen har uppenbarligen sett filmen "Wag the Dog" och låtit sig inspireras, dock (än så länge) inte till att fabricera nyheter, utan man nöjer sig med att återuppliva gamla.

I det här fallet basuneras det ut att man förlåtit Beatles för det klassiska uttalandet "We're more popular than Jesus". Denna absolution offentliggjordes dock redan i november 2008, något som trogna läsare av Skruv och mutter säkert känner igen (kom ihåg var ni läste det först, eller i alla fall näst först...).

Nu var i och för sig John Lennons uttalande taget ur sitt sammanhang; läser man hela intervjun från 1966 står det klart att vad Lennon egentligen pratade om var att kristendomen var på tillbakagång och att han trodde att den, precis som rock'n'roll, på sikt skulle försvinna ("Christianity will go. It will vanish and shrink") och man anar att han anser att det främst beror på kyrkan, inte på religionen ("Jesus was all right but [...] It's them twisting it that ruins it for me").

Nu kan det tyckas långsint och långsamt att vänta drygt 40 år med att förlåta ett uttalande av en enkel arbetargrabb från Liverpool, men motivet är sannolikt något annat än empatisk eftertanke.

I filmen duperas media att tro att det är i krig i Albanien, allt i syfte att stjäla uppmärksamheten från att presidenten ertappats i en allt för närgången situation med en alldeles för ung flickscout. Parallellen känns uppenbar: Vatikanen försöker dölja avslöjanden om sexuella övergrepp på barn genom att spela ut (!) Beatles. Ursäkten känns dock lite halvhjärtad - Beatles beskrivs i förbifarten som knarkande satanister - det är bara för deras "beautiful melodies" som Vatikanen accepterar deras syndfulla förflutna. Om detta resonemang är konsekvent, vilka makalösa stordåd har då utförts av de pedofiler som Påven beskyddar...?!

Det är omöjligt (hoppas jag) att inte uppröras över alla de tusentals offer för katolska pedofiler som uppdagas på löpande band. Alla former av sexuella övergrepp är vedervärdiga, men vidrigast är det nog när det är barn som utsätts. I fallet med de katolska pedofilprästerna finns det ytterligare försvårande omständigheter:
- den drabbade står i beroendeställning till den skyldige, vars uppgift egentligen är att vägleda och utbilda om rätt och fel. Hur ska ett drabbat barn våga lita på någon annan efter ett dylikt övergrepp?
- den drabbade vågar oftast inte berätta, eftersom omgivningen förutsätter att kyrkans man lever som han lär, samtidigt som barnets föräldrar säkerligen har betonat att "du ska göra som prosten säger"
- den skyldige är medveten om att hans offer sannolikt inte vågar berätta, och om de berättar är det sannolikt att de inte blir trodda, vilket den cyniske illdådaren kallt utnyttjar
- den skyldige är medveten om att hans organisation inte gillar skandaler, varför ett avslöjande sannolikt inte skulle leda till några allvarliga påföljder (jag har svårt för att finna ett tillräckligt nedsättande uttryck för dessa... ehh... pedofiler av värsta sort får duga för tillfället...)

Ovanpå detta, visar det sig att Påven själv har medverkat till att mörka övergrepp som upptäckts, vilket bl.a. innebar att prästen Stephen Kiesle kunde fortsätta arbeta med barn i 24 år(!) efter att ha ertappats med byxorna nere. Katolska kyrkans kriminella företrädares agerande och Vatikanens mörkande och brist på agerande är något som får mig att hoppas att det verkligen finns en gud eller åtminstone ett helvete, företrädesvis i en uppgraderad variant av Dantes version. I väntan på att få höra pedofilernas - och deras beskyddares - skrik när de passerar genom skärselden, varför inte helt enkelt pröva den gamla devisen om "likhet inför lagen" och sätta dem i fängelse?

Richard Dawkins (förafattare av den förträffliga The God Delusion) och Christopher Hitchens (författare av God is Not Great: How Religion Poisons Everything) förespråkar att Påven arresteras för brott mot mänskligheten: “The institutionalised concealment of child rape is a crime under any law and demands not private ceremonies of repentance or church-funded payoffs, but justice and punishment".

Det verkar mer och mer uppenbart att på Den Heliga Stolen sitter - ursäkta språket - ett tvättäkta rövhål som passar bättre i ett fängelse än i en predikstol.

Bonusmaterial
Den som upprörs över att amerikanska eller danska flaggor bränns i österland, kan jämföra med scenerna när man i det amerikanska bibelbältet reagerade på Lennons uttalande med att offentligt bränna Beatles skivor. Bokbål har man ju hört talas om, men skivbål? På frågan om hur det kändes att deras skivor brändes, svarade George Harrison "They've got to buy them before they can burn them."

Tolv år efter skivbålen sade John Lennon att han var glad över "Bigger than Jesus"-tumultet:
"I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn't said that the Beatles were 'bigger than Jesus' and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas! God bless America. Thank you, Jesus."

Slutligen måste jag påminna om det paradoxala i att Church of England tillät att anti-religionslåten Imagine spelades på Liverpool Cathedrals klockspel i fjol.

V och fasa!

Opinionsundersökningsföretaget Ipsos har på uppdrag av Thompson Reuters News Service frågat drygt 24000 personer i 22 länder huruvida de tror att "alien beings have come to earth and walk amongst us in our communities disguised as us". Den omedelbara frågan måste bli: VARFÖR ???? Kan det bero på att det nu har gjorts en remake av 80-talsklassikern V?

Resultatet av undersökningen? En femtedel av befolkningen i de utvalda länderna tror inte bara att rymdvarelser finns, utan att de - likt Fantomen - går omkring på gatorna, förklädda till vanliga människor. Vanföreställningen är vanligast i Indien (45%) och Kina (42%) medan Sverige tillsammans med Belgien och Holland finns i botten på listan, där endast 8% uppgett att de har alldeles för livlig fantasi.

Att Japan kommer på tredjeplats (29%) får anses vara föga förvånande mot bakgrund av att den japanska premiärministerns fru, Miyuki Hatoyama, har berättat att hon har blivit bortförd av rymdvarelser och att hennes ande åkt till Venus i ett trekantigt UFO. Knasigt? Nej, inte jämfört med att hon även påstår att hon i ett tidigare liv var kompis med Tom Cruise och att både hon och hennes make får sin energi genom att äta sol... Apropå att äta, så har Miyuki även gett ut en kokbok - undrar hur många av recepten som innehåller svamp? Parallellt med detta framstår det faktum att vissa japaner kallar sin premiärminister "the Alien", enligt uppgift på grund av hans stora ögon, i ett helt annat ljus...

Som av en händelse är nämnde Tom Cruise medlem i Scientologikyrkan, vars tro officiellt baseras på att jorden invaderades av aliens för flera miljoner år sedan (inofficiellt handlar sektens credo huvudsakligen om att "ju mer pengar man kan lura av folk, desto bättre").
 
Att Italien är den västerländska nation som hamnar högst på listan (femte plats med 25%)  är kanske naturligt. Om man lever i ett samhälle där Silvio Berlusconi är premiärminister, kan nog alien-teorin framstå som en rimlig förklaring...

USA placerar sig på sjätte plats med 24% dårfinkar, vilket är nästan exakt lika stor andel av befolkningen som röstade på George W Bush i förrförra presidentvalet. En slump?  

En övergripande analys av undersökningen antyder att män i genomsnitt är mer korkade än kvinnor och att ju äldre man blir, desto klokare blir man. Överraskande? Det är vidare så att den som inte är gift är aningen mer benägen att tro att det finns rymdvarelser på jorden. Beror det på att den som tror på aliens inte vågar gifta sig (den potentielle maken/makan kan ju vara ET:s kusin) eller är det för att UFO-entusiasternas nattmössa av aluminiumfolie bidrar till att färre vill gifta sig med dem? 
 
En ytterligare (naturlig?) följdfråga för den kritiske och självständigt tänkande världsmedborgaren är: hur har undersökningen gjorts? Slumpmässigt och representativt urval? Nja, Ipsos har använt sin Online Survey Panel som bygger på att den som vill anmäler sig till deras pool av respondenter. Detta ger å ena sidan fördelen att Ipsos på papperet (d.v.s. i datorn) kan få ett urval som är representativt, men å andra sidan så kan den som anmäler sig obehindrat ljuga om vilket land de bor i, ålder, kön, inkomst, utbildning o.s.v. Förutsatt att tillräckligt få förskönar eller fabricerar ett alltför väsensskilt alter ego, återstår dock den lilla begränsingen att det endast är de som har tillgång till intenet och som gillar enkätundersökningar som anmäler sig. Att reliabiliteten (och därmed validiteten) kan ifrågasättas torde vara uppenbart, och - handen på hjärtat - hur frestande hade det inte varit att för skojs skull svara JA på en dylik fråga?

Ett skitinlägg...

Till det gamla husmorsknepet "ät inte snö som blivit gul" kan vi nu, på vetenskaplig grund, lägga rådet "ät inte bajs".

Det är nämligen inte bara bokrea, det tycks även vara rea på forskningsresultat. Under rubriken "Är fetma smittsamt?" redovisar Sydsvenskan en rykande färsk rapport som antyder att ökad aptit och svårigheter att reglera blodsockret (d.v.s. faktorer som bidrar till att man riskerar att bli fet) kan smitta via överföring av tarmbakterier. Forskare vid The Woodruff Health Sciences Center har kommit till den slutsatsen efter studier av genmanipulerade möss. Av detta kan man dra följande slutsatser:

- man bör undvika att, likt mössen, uträtta sina behov på golvet.

- Du är vad du äter. Bokstavligt talat.

Mot bakgrund av detta, ska kanske ett annat forksningsresultat ses i ett annat ljus; 2007 kom en studie fram till att om man har överviktiga vänner ökar risken att utveckla fetma. "Att vara gift med en överviktig person ökade risken med 37 procent och att ha ett överviktigt syskon ökade risken med 40 procent. Generellt var sambandet starkare mellan personer av samma kön, störst var kopplingen mellan två män som var nära vänner" då risken att bli överviktig ökade med 57%. Är det därför det är så viktigt att fälla ner locket på toastolen?

Slutligen noterar jag att bredvid ovan refererad artikel finns en notis om att svenskarna i februari slog nytt rekord i TV-tittande: 3 timmar och 18 minuter per dag! Finns det ett samband med fetmatrenden? Mest skitprogram? 

Fotnötter:
- För att leverera dylik skitforskning har The Woodruff Health Sciences Center 17 600 anställda och en budget på 2,5 miljarder. Dollar!
- Bilden är lånad från Buttericks.

Insnöad

Insnöad har man väl blivit kallad någon gång tidigare. Barnen - inte minst tonåringen - har inte uttryckligen sagt det, men man läser det mellan raderna. Intertextuell tolkning av en ynglings himlande med ögonen är inte så avancerat som det låter.

Nu är det dock så att jag har blivit insnöad på riktigt. All den snömängd som till min stora glädje samlats på taket (och därmed inte krävde svett och ansträngning för att flyttas) dråsade ner på och framför entrén. En meter hög, kompakt snödriva blockerade plötsligt vägen från den egna härden till resten av världen.

Under det krävande arbetet med att skapa fri väg till brevlådan (bara för att finna att den samlade brevskörden bestod av räkningar och reklam för skidsemester med snögaranti...) kanaliserade jag min frustration genom att reta upp mig på ett antal företeelser, bl.a.:

• All heder åt gatukontoret som röjer gatorna från snö så att man kommer fram med bilen, men måtte de tvingas titta på tvättmedelsreklam sjuttioelva timmar i sträck för att de lägger upp monstruösa vallar längs min utfart, så att jag inte har någon glädje av att gatan är farbar...!

• Under vad man skulle kunna kalla gatunära skottning (d.v.s. på trottoaren eller i dess omedelbara närhet) har jag noterat att endast var tolfte bilist och ungefär var trehundrade lastbilsförare anpassar hastigheten vid förbipassering så att nedstänkning av undertecknad undviks. Beror detta på att de:
  a) inte förstår naturlagarna,
  b) värderar tidhållning högre än sina medmänniskors välbefinnande, eller
  c) helt enkelt är rakt igenom onda?

För övrigt anser jag att man bör ta lokalradions halkvarningar med en nypa salt.
(Notera särskilt att jag undvek putslustigheter av typen "min rygg värker efter snöröjningen, räknas det som skottskada?" och "jag har blivit skotträdd - nästa vinter flyger jag söderut". Varsågod!)

Seriös matchmaking

...är något som man kan säga att Ivar Kreuger ägnade sig. Nu är det inte den gamle tändstickskungen detta inlägg ska handla om, utan en annan sorts match making, högaktuellt så här strax efter Alla Chokladaskars Dag: dejting på det s.k. nätet (jodå, "dating" ska tydligen stavas så).

Vadan detta ämnesval? Jag är ju både lyckligt gift och tillräckligt ofta på tjänsteresa för att förstå att uppskatta det! För omväxlings skull var det en reklamsnutt på TV som ledde till inspiration istället för irritation, till nyfikenhet istället för ointresse: Dejtingsajten match.com påstår nämligen att "Varje dag träffar 55 personer sin partner hos oss". Vad menar de med det? Hur går det till? 

Menar de att 55 personer som redan har en partner stöter på sagda partner på deras dejtingsajt? Att 55 stadgade medborgare sitter och smygsurfar på dejtingsajter och till råga på allt upptäcker att deras partner är ute i samma ärende är väl inget att göra reklam för! Eller menar de att 55 individer varje dag träffar en ny partner, och efter att raskt ha dumpat vederbörande, nästa dag återigen träffar en ny?

Jo, jag vet. Det är sannolikt inte så de menar, men vad är alternativet? Om de menar att 55 personer som inte har en partner möter en ny partner, så är det ändå något som inte stämmer; någon av de 55 måste träffa två partners, annars går det ju liksom inte ihop sig. Ska bigami och vänsterprasslande verkligen uppmuntras på bästa sändningstid?!

För att stilla min nyfikenhet gav jag mig "ut" att undersöka fenomenet dejting på nätet närmare. Den kärlekskranke har ingen lätt uppgift, antalet dejtingsajter tycks vara oändligt. Det finns både sådana som är öppna för "alla" och de som är mer specialiserade (även bortsett från sannolikt mer obskyra sajter av typen Sexy women from Baltic countries ready move to Norway), t.ex.:
- 39plus ("dejtingsajten för dig 39plus. Här riskerar du inte att springa på dina barn eller deras vänner"),
- 7Ehimlen ("mötesplatsen för kristna")
- Farmerdating.se ("en mötesplats till alla på landet som söker bekantskap")
- PARSHIP (påstår sig underlätta ditt sökande med "psykologiskt personlighetstest". Vilka andra sorters personlighetstest finns det?)
- EliteDaters (För att bli medlem krävs det att du har högre utbildning, och "din profil" måste dessutom godkännas av sajtens enväldiga jury)

En genomsnittlig svensk kanske reagerar negativt på den sistnämnda sajtens elitistiska människosyn, men även andra sajter lockar med att t.ex. "en majoritet av våra medlemmar är välutbildade". Detta borde antingen innebära att välutbildade är singlar i betydligt större omfattning än "vanligt" folk, eller så är det kanske ett utslag av kontaktannonsens motsvarighet till att dra in magen på badstranden...?

Gemensamt för de flesta är att de påstår sig erbjuda seriös matchmaking eller seriösa singlar. Seriösa singlar erbjuds, således, men ska man tro en studie som publicerats i Journal of Experimental Social Psychology (Volume 45, July 2009) så är kvinnor mer intresserade av män som är upptagna än av singlar. Under den något torra rubriken "The impact of gender and relationship status on mate poaching" presenteras resultatet av ett experiment där två grupper av kvinnor fick titta på ett foto, avporträtterandes en hyfsat stilig karl. För den ena gruppen presenterades mannen som singel medan den andra gruppen fick höra att han redan var i ett förhållande. Hela 90% av de som trodde att mannen ifråga redan var snärjd/stadgad blev romantiskt intresserade av honom, medan endast 59% av de som trodde att han var lovligt byte blev attraherade. Av detta kan man dra slutsatsen att kvinnor föredrar män som visar att de är villiga att binda sig (d.v.s. hellre en allvarligt gift man än en seriös singel).

Puh! Efter denna lilla djupdykning i nätdejtingshavet (det finns förresten en sajt som heter "plenty of fish") kan jag bara konstatera att jag är mera lycklig över att vara lyckligt gift än någonsin!

Anm: Tändsticksasken på bilden finns att köpa för bara 37:- inkl. frakt på MinaDinaDesign.

How the mighty fall

Först visade sig att det miljövänliga drivmedlet E85 inte alls är särskilt vänligt, inte ens mot miljön. I rapporten ”Etanolens koldioxideffekter” hävdar Sören Wibe (på uppdrag av Expertgruppen för miljöstudier) att ”de flesta studier pekar på att det är först efter 50–60 år som de ackumulerade utsläppen från etanol blir lägre än om motsvarande transportarbete utförts med bensindrivna fordon.” Väääldigt långsiktiga effekter på bekostnad av bensinmacksdöd på kort sikt.

 Nu har ytterligare en "sanning" gått på pumpen: de nya säkra bankkorten med chip är inte alls särskilt säkra. Forskare vid universitetet i Cambridge har kommit på hur man enkelt kan kopiera och fjärrstyra chipförsedda kort utan att behöva slå någon pin-kod. Brister i säkerheten har dock upptäckts tidigare: redan för två år sedan kom de fram till att det genom att avlyssna kommunikationen mellan kortet och kortterminalen gick att skapa en fullvärdig kopia. Innebär detta att kortavgiften blir billigare? Kan man få retroaktiv rabatt på sitt betalkort?

Vart är världen på väg? Vad händer härnäst? Förhoppningsvis är det åtminstone långt kvar tills vi läser rubriker om att riksdagspolitiker har valfuskat, eller att statsministern far med osanning, eller att...?

Min kropp är mitt tempel...

...men, likt antikens en gång så ståtliga byggnader, är behovet av renovering överhängande. Taket täcker inte längre hela templets hjässa, fasadens en gång så släta yta uppvisar allt djupare sprickor och det växer mossa både här och där.

Ovanpå dessa mera tidlösa fenomen finns dessutom en antydan till tomtegrötsmidja, vilket fått mig att inse behovet av ROT-åtgärder för min lekamen (kan man förresten få ROT-avdrag för personlig tränare?).

Enligt fettprofessor Stefan Rössner är maximalt 5% av en obes människas fetma genetiskt betingad. Resten beror således på beteende (d.v.s. ätande och aktivitet, eller brist på aktivitet...). Det finns med andra ord inga hållbara bortförklaringar, utan det är dags att dra på Lejonskorna och ge sig ut i löparspåret!

Måste man verkligen springa för att gå ned i vikt? Det heter ju inte "springa ned i vikt" utan "gå ned i vikt"!

Å andra sidan påstod redan Arne Tammer att det räcker med en kvart om dagen, vilket onekligen låter lockande. Mot detta talar i och för sig att den självförhärligande pugilisten Paolo Roberto plagierat parollen och säljer en bok på samma tema (även om det vid närmare granskning visar sig att kvarten helst ska kompletteras med gym-pass och löpning och god kosthållning och...). 

Tammer sålde förresten sina träningsråd i form av en brevkurs - finns det fortfarande brevkurser, eller har även denna företeelse offrats på digitaliseringens altare? 

Anm: Av upphovsrättsliga skäl borde jag ange att bilden "Ge mig en kvart om dagen..." är hämtad från BODY Magagazine, men ur ett såväl logiskt som juridiskt perspektiv borde det väl vara svårt att driva en rättsprocess om "olovlig vidarebeordran av reklam", eller?
Någon som kan reda ut detta immateriellrättsdilemma?

Hafv förtröstan!

Kära läsare,
ryktet om min död är - som Mark Twain (som numera verkligen är död) sade - betydligt överdrivet.

Avsaknaden av nya, spännande och läsvärda inlägg beror inte på att jag har gett upp mitt lilla blogg-projekt; jag har blott drabbats av det nutida fenomenet att bitarna i det s.k. livspusslet inte riktigt passar ihop.

Nu är det inte bara tidsbrist (d.v.s. ineffektivitet och prioritering av annat) som orsakat den skenbara skrivkrampen. Det finns ytterligare två svepskäl till min bloggmässiga tystnad:

1. Urvalsproblem. Jag har alldeles för många idéer till artiklar, och att välja en är i praktiken att välja bort de andra. Kill your darlings säger de kallhamrat på journalistutbildningen, men något sådant vore min natur främmande. Upprörande, i alla fall på ett virtuellt plan.

2. Kvalitetsaspekten. Jag noterade ett stavfel i ett av mina tidigare inlägg, vilket jag härmed på Toyotaliknande manér ber ödmjukast om ursäkt för. På samma sätt som jag med en språkvårdares iver önskar vidmakthålla en tillräcklig språklig stringens på inläggen, har jag alldeles för svårt att sänka ribban avseende innehållsmässiga kvalitetskrav. Man har ju hört att det som sker på internet finns bevarat i all evig framtid, och rätt vad det är så står man där med byxorna nere och skäms för en verbal groda i förra decenniet. F.d. landsfader Bildt får tjäna som ett aktuellt exempel på hur långt det digitala minnet kan vara. Å andra sidan skulle jag kunna välja att tolka Bildt-exemplet som att det kanske inte är så noga - kan han klanta sig, så kan väl jag!

Således: lugn, bara lugn. Det kommer mera!

Konspirationsteoriernas konspirationsteori

Förvånansvärt många människor spenderar förvånansvärt mycket tid och kraft åt diverse mer eller mindre långsökta konspirationsteorier. Hela webbplatser och halva liv ägnas åt att finna eller fabricera bevis för att månlandningen aldrig ägde rum, att Area 51 är fyllt av frystorkade aliens och att Elvis bara lämnade byggnaden och i själva verket försvann i Bermudatriangeln. Bevisen för huruvida det var CIA, FBI, NSA, KKK, K-G Bergström eller NBF som låg bakom mordet på Kennedy förvarades i Twin Towers och skulle offentliggöras den tolfte september 2001…

Varför slösar folk tid på dylika stollerier? Bortsett från de som har en rejäl dos mental ohälsa att skylla på finns två uppenbara förklaringar: att man medvetet försöker manipulera folks medvetande för att uppnå andra syften (t.ex. förintelseförnekarna) eller att man helt enkelt bara vill ha en annorlunda hobby när man har sorterat sin frimärkessamling till fulländning. En ingrediens i den första förklaringen är sannolikt den mänskliga egenheten att försöka rättfärdiga sina irrationella fobier och/eller kompensera för egna brister genom att uppfinna eller förstora andras.

Att konspirationskrystande skulle kunna vara en hobby, delvis i syfte att finna gemenskap, är kanske inte så långsökt som det låter. Ordet konspiration kommer från latinets conspirare, vilket betyder "Andas tillsammans" och det är väl en vacker metafor för kamratlig samvaro, oavsett vilket svepskäl man anger för att umgås med likasinnade. Den obehagligare varianten av konspirationsteorier är som sagt de med mörkare bakomliggande syften. På samma sätt som s.k. religiösa sekter gärna riktar in sig på de svaga och sårbara, utnyttjar denna kategori av parasiter gladeligen både obildade och socialt eller mentalt handikappade för sina syften.

Ett exempel på hur lätt människan förleds är låtsasdokumentären ”Konspiration 58”. Filmen gjordes i syfte att få folk att ifrågasätta sanningshalten i det som visas på TV, men trots att det i slutet på filmen ”avslöjas” att hela historien är påhittad finns det fortfarande folk som tror att fotbolls-VM 1958 inte alls spelades i Sverige. Ett annat syfte med filmen var att förlöjliga förintelseförnekarna, men dess kvardröjande effekter visar alltså även hur lätt det kan vara att förvrida människors verklighetsuppfattning.

Själv föredrar jag slumpteori. Jag är till exempel övertygad om att det är en ren slump att bensinen kostar lika mycket överallt, och att det endast beror på slumpen att det är reklamavbrott samtidigt på alla reklamfinansierade kanaler (i både TV och radio).

Om det finns någon konspiration bakom de ovan nämnda exemplen tror jag att det ligger på ett djupare plan än vad en genomsnittlig stolle skulle kunna klura ut. Reklamkonspirationen är självklart grundlös. Hade de varit så innovativa hade väl det också märkts i form av nyskapande, tänkvärda eller åtminstone underhållande program? Jag tror däremot att de gladeligen bidrar till att hålla konspirationsteorin vid liv, för om lyssnaren tror att det är reklam samtidigt på alla kanaler så är det ju inte lönt att byta kanal… På samma sätt skulle konspirationen bakom månlandningen kunna vara till fördel för NASA, eftersom den minskar risken för att det ska avslöjas att de i själva verket navigerade fel och landade på Mars i stället!

Dekadens på recept

Enligt Efesierbrevet 6:4 skall man fostra sina barn i Herrens tukt och förmaning. Min konfirmationsprost tillhörde den gamla ”goda” skolan och tog den hebreiska mytologin på blodigaste allvar; om något kunde uppfattas som avlägset roligt eller marginellt njutbart, så var det därmed syndigt och skulle endast utövas av den som ville vara säker på att vid räkenskapens dag omslutas av den alternativa slutförvaringens eldfängda och glupande käftar. Säkert som Amen i kyrkan.

Dylika profetior har sedan länge präglat det svenska lynnet, och även om vi kanske inte till fullo hörsammat vare sig kyrkans eller Folkhälsoinstitutets förmaningar, så har vi i alla fall stundom skämts en aning för vårt syndfulla leverne. Vin, kvinnor och sång (som inte var auktoriserad enligt gudstjänstordningen och vederbörligen kommenderad via psalmtavla) var styggelser som skulle undvikas, annars…!

Nu händer det sig dock att de gamla bibliska sanningarna, eller kanske snarare prästerskapets tolkning av desamma, bit för bit förlorar sin glans av s.k. vetenskapliga rön. Nedan följer några slumpmässigt valda exempel, som samtidigt kan tjäna som en vägledning till ett bättre liv.

1. Mörk choklad (>70% kakao) innehåller, precis som rödvin, flavanoider som skyddar kärlen och därmed minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Inte ens FHI förnekar att små mängder alkohol kan skydda mot hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes, samtidigt som det gynnar kognitiva (tankemässiga) funktioner. Nu är det i och för sig så att alkoholens positiva verkningar endast gäller för 40-plussare (Äntligen!), vilket bevisas av min egna experiment: själv blir jag bara listigare i takt med ökande yrsel, medan ungdomar (d.v.s. individer under 40) vid berusning snarare tenderar att briljera med sin bristande begåvning. 
2. Myten att man blir blind eller galen av att onanera, har beredvilligt underbyggts av bistra män i långa kjolar, men rätt utfört (d.v.s. ofta) har det i själva verket visat sig vara nyttigt. Den som i 20-årsåldern ejakulerar sju gånger i veckan minskar risken att drabbas av prostatacancer senare i livet med drygt en tredjedel.
3. Minns ni den gamla brottarhiten ”Let’s get physical” med Olivia Newton John? Hennes dubbeltydiga text, förstärkt av en övertydligt illustrativ video (skulle inte förvåna mig om detta tjänat som inspiration till Björn Ranelids sätt att använda metaforer), visade sig vara mitt i prick. Sex på riktigt (d.v.s. med en levande partner) har visat sig vara riktigt nyttigt, inte bara på samma sätt som annan fysisk träning, utan även som rena mirakelkuren ur flera medicinska perspektiv. Några exempel ur naturens eget apotek:

• Sex två gånger i veckan höjer kroppens produktion av immunogobulin med 20 procent, vilket skyddar mot förkylningar och virusinfektioner.
• Att du somnar efter sex är inte någon slump. Närhet och beröring får kroppen att producera oxytocin, vilket kan användas för att behandla insomnia.
• Vid utövande av sex utsöndras adrenalin och dopamin, som håller kroppen ung. Enligt forskning från Royal Edinburgh Hospital ser par som har sex minst fyra gånger i veckan tio år yngre ut än genomsnittet.

Det lustfyllda (och därmed syndiga) visar sig sålunda vara nyttigt, medan det hårda arbete man skulle få sin lön för i nästa liv, har visat sig riskera leda till att det innevarande livet blir både kortare och mindre lustfyllt. Nu rekommenderar jag dock inte er att springa sta och synda oavbrutet. Måttfullhet sägs ju vara en dygd, och måhända är det med synden precis som med arbete och religion: det är nar man överdriver eller tar det på för stort allvar som det blir farligt!

För vidare läsning, och för att bestyrka vetenskapligheten i mina påståenden, hänvisas till följande vederhäftiga källor:
http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=123856
http://www.alltommat.se/matinspiration/halsa/fyra-skal-att-frossa-i-choklad-1.30244
http://www.improveme.se/magazine/3327

Att tänka efter före – om eftertankens kranka blekhet

00-talet avslutades med en flod av års- och decenniekrönikor, snudd på överstigande de sekel- och millenniedito som sköljde över oss i slutet av 1999. Det synbara behovet att reflektera över den tid som nyss flytt har dock huvudsakligen resulterat i knastertorra upprapningar av saker som hänt. Väldigt få har levererat någon egentlig, lärande och framåtsträvande, eftertanke.

Även om det påstås att kunskap om historien är som att ha en lykta som bara lyser på den väg man redan gått, så hävdar jag att det alltid finns något att lära – inte minst av sin ”egen” historia. Om man inte reflekterar över sådant man upplevt, blir det i praktiken inga erfarenheter alls, utan på sin höjd flyktiga minnen och enklare ämnen att kallprata om när det inte är något på TV.

Nu verkar det i och för sig som att 2000-talet har valt att prioritera ned värdet av erfarenhet, till förmån för ungdom, yta och spontanitet, men det finns ytterligare en allvarlig sida av detta fenomen: utan eftertanke och bearbetning av erfarenheter försvinner dessutom förmågan och drivkraften för att tänka efter före. Eftertanke och förtänksamhet är således två sidor av samma mynt.

Det finns otaliga exempel på denna trend, både på makro- och mikronivå. Att tala innan man tänker har alltid förekommit, men det senaste decenniet har via diverse tjänster på det s.k. internet erbjudit den obetänksamme en möjlighet att dokumentera och distribuera sina eventuella grodor över hela världen på ett ögonblick. För säkerhets skull bevaras ogenomtänkta uttalanden, bekännelser och personangrepp för evig(?) tid i sökbara databaser, något som varken den påhoppade eller påhopparen kan påverka. Ungdomligt oförstånd kan nu förfölja en individ under lång tid, t.ex. genom att potentiella arbetsgivare på ett enkelt sätt kan undersöka individens digitala historia.

Spontanitet kan vara en förtjusande egenskap, men något allvarligare är dock att samma brist på förtänksamhet även har fått genomslag i politik och myndighetsutövning. Spontan lagstiftning, som inte föregåtts av gedigna utredningar, leder allt som oftast till oönskade konsekvenser. Räcker det med att nämna Försäkringskassan? Tjänstemän som ”bara följer reglerna” och politiker som, endast iklädda skammens rodnad, försöker skylla från sig med ”så trodde vi inte att det skulle bli” håller sakta men säkert på att ta död på medborgarnas förtroende för statsapparaten.

Som statsanställd har jag själv upplevt en pinsam trend av att min egen myndighet (spontant?) kastar ur sig det ena ofärdiga beslutet efter det andra, för att strax innan genomförandet (och strax efter att skadan redan är skedd) komma på bättre tankar. Omvänd bevisföring har blivit norm: ledningens beslut behöver inte motiveras, utan det är upp till lägre nivåer att likt förnuftets riddare beskriva nackdelar och förklara för de stora tänkarna varför beslutet inte kommer att leda till det man vill uppnå.

Det är mänskligt att fela, men med den rådande frekvensen och amplituden krävs det gudomliga egenskaper och en ängels tålamod för att kunna förlåta. Ett återupprättat förtroende kräver dels att eftertankens kranka blekhet verkligen leder till att vi drar lärdom av erfarenheterna, dels att den gamla förtänksamheten uppgraderas från undantag till regel.

Tro nu inte att jag efterlyser någon skyddsjakt på syndabockar, risken finns att det skulle leda till att det inte finns en enda politiker eller tjänsteman kvar (mer än syndabocksjägarna). Jag tror inte att bristerna i beslutsfattande bara är ett resultat av att några individer har befordrats långt över sin inkompetensnivå, det kanske snarare är ett tidens tecken. För inte så länge sedan var det dyrt med fyrfärg, och varje publicering eller skrivelse föregicks av korrekturläsning innan resultatet distribuerades. Den digitala åldern har gjort att det är skenbart enkelt att ändra ett misstag (och så finns det ju stavningskontroll så man behöver knappt ens vara språkkunnig) och det som publiceras ser ju så vederhäftigt ut.

Det finns ett mycket starkt samband mellan tillgången på datorer och explosionen av särskrivningar och annan språklig förflackning. Video killed the radio star, och med ett inte alltför stort hopp i tankens pöl skulle det således kunna vara så att MS Office bidrog till förtänksamhetens frånfälle.

Hur löser vi problemet? Det utrotningshotade utredningsväsendet behöver klonas in i den digitala världen och människan måste anstränga sig för att uppfinna hjulet även med ettor och nollor. Det är väl inte för mycket begärt?