Vilken jävla smäll..!

Nyårsafton får de flesta tätorter att förvandlas till något som får Lützen 1632 att framstå som en relativt tystlåten plats med god sikt, men bataljerna har redan inletts. Diverse pyrotekniska produkter provskjuts med en framförhållning och frenesi som - om man föreställer sig att motsvarande engagemang hade använts till något allmännyttigt - andas kommande stordåd. Den som föredrar att sova på nätterna har dock något svårare att uppskatta den yngre generationens tidiga provskjutningar, en motvilja som delas av en majoritet av landets hundägare (troligen även fänrikar) och av de som har en brevlåda.

Med min välkänt överdrivet positiva människosyn har jag något svårt att se en sprängd brevlåda endast som ett verk av ondskefulla ynglingar utan empatisk förmåga. Men om man man nu bortser från möjligheten att det prematura nyårsfirandet huvudsakligen orsakas av illvilja, så krävs det alternativa förklaringar. Tillåt mig nämna de två uppenbara: en seriös önskan att förbereda sig inför det mer signifikanta tovlslaget och ett behov av att inte drunkna i mängden. Vem uppskattar en illa uppskjuten raket av det enklare slaget, mitt i den ogenomträngliga dimman efter grannarnas bombastiska halvfabrikat (d.v.s. färdigbyggda paket med flera fyrverkerier, som därvid redan är färdigkomponerade och endast kräver ett enda fumlande med tändmedel)?

Att din brevlåda ser ut som en smälkaramell och att hunden darrande ligger och trycker under soffan, kan  således sociologiskt förklaras med att den skyldige dels strävar efter att utvecklas, dels söker skapa sig en egen identitet i vårt av masskonsumtion präglade samhälle. Kan man tänka sig att denna trend utvidgas till att omfatta även andra säsongsbetonade aktiviteter? Kommer vi framledes att se osäkra ungdomar genomföra trevande försök att dela ut julklappar redan i november? Kommer ynglingarnas samlingar vid torgkiosken att präglas av tafatt ringdans med övningshoppande små grodor redan i maj? Kommer 2010 att bjuda på plakatviftande och röda fanor redan i april? Kommer vi att drabbas av finurliga april-skämt redan i mars? Och så vidare...

Den uppmärksamme noterar att förteckningen ovan inte omfattar provätande av semlor redan i december. Det är inte ett misstag - det är redan verklighet. Med av julens ister uppsvälld mage valde även undertecknad att falla till föga inför det lokala konditoriets, av fettisdagsbullar, dignande hyllor och tillfälligt övergå till dylik smalmat.

Rädda rädda radion?

När jag först hörde talas om kampanjen "Rädda radion" misstolkade jag en aning och trodde att det handlade om den rädda radion, alltså att radion var rädd för något, och likt sagans knytt behövde tröstas. Det skulle också ha kunnat vara ett lika plötsligt som oväntat utfall av självkritik från den reklamfinansierade rundradiobranschen. Ett medium som om och om igen använder uttryck som "ny och fräsch musik", när de egentligen menar "samma låtar som förra veckan", kan ju knappast beskrivas som särskilt modigt, eller?

Även detta antagande var dock endast ett uslag av min överdrivet positiva människosyn (eller naivitet, om så önskas) - det handlade nämligen om att allsköns reklamfinansierade radiokanaler skulle räddas.

Vilken överhängande fara är det då som radion ska räddas från? Hur ser den tilltänkte hjälten (som ska rädda radion) ut? Är det med blankslipad värja, som i gamla tiders matinéfilmer, som det skräckslagna mediekonglomeratet ska frälsas från mörkrets makter?

Nej, den kommersiella radion vill helt enkelt räddas från att betala sändningsavgifter. Det blanka var således inte en värja, det var klingande sekiner i kassakistan det handlade om. Om radiomogulerna får för lite klirr i kassan hotar de med att sluta sända. För gott, alltså. För att illustrera hur tyst tystnad är, hade alla de kommersiella radiokanalerna en tyst timme för ett tag sedan. Strax därefter spelade de in (och upp) en kampanjsång där aktuella programledare stod för de vokala insatserna, vilket sannolikt fick de flesta lyssnarna att längta efter en ny tyst timme...

Vad skulle vi radiolyssnare ta oss till om reklamradion slutade sända? Jag har svårt att tänka mig att allmänheten skulle gå man ur huse, samlade bakom hemmagjorda plakat med slagord som "Mer reklam i radion - vinklad s.k. konsumentinformation är bra för BNP!"

Om vi nu bortser från att det kanske finns någon enstaka av kvinna född som uppskattar radioreklam (utöver de som lurar företag att lägga pengar på "unika" jinglar), vad är det då vi skulle sakna om "mångfalden" i etern blev något mera begränsad? Knappast programledarnas s.k. mellansnack, i alla fall. Radiopratarna i huvuddelen av reklamkanalerna påminner därtill alldeles för mycket om min gamla mamma; hon pratar nämligen också mycket och gärna, men aldrig om något relevant och aldrig intressant. På sin höjd är innehållet bara marginellt mera spännande än en Ockelbo 3000 på tomgång.

Okej: inte reklamen och inte programledarnas babblande. Musiken, då? Tja, det händer att t.o.m. undertecknad ertappas med att muntert nynna med i skvalet, så kanske det... Fast å andra sidan skulle man i stället kunna köpa vafri samlingsskiva (av typen "Absolute Hits 347"), trycka på repeat och låta den snurra tills den är utsliten. Vill man tvunget ha en skvätt upplysningar om kapitalvaror att spendera månadslönen på, kan detta behov tillfredsställas genom att valfri grundskoleelev får till uppgift att öva högläsning ur veckans skörd av oadresserad direktreklam. Ska man tro styckjunkare Björklund (eller vad det nu var för militär grad han hade på den tiden han hade ett riktigt jobb) vore detta dessutom kanske nyttig medicin mot den analfabetepidemi som påstås härja lika fritt som legionellan i Mauds badtunna!

Goda nyheter!

En tydlig trend har noterats av undertecknad. Nu är jag varken en trendsetter eller trendfollower för den delen, det är inte en sådan sorts trend. Trenden är att... telefonförsäljarna har blivit otrevligare!

För inte så länge sedan hade jag tänkt mig att gnälla av mig om hur "väl" tajmade deras uppringningar är, hur svårt de har för att avvika från sitt manus och besvärligt det är att bli av med dem. Det sistnämnda beror förstås på min goda uppfostran; de gör ju bara sitt jobb och jag är i praktiken en del av deras arbetsmiljö. Även om det ibland kan vara frestande att bli rejält otrevlig, kanske med en (åtminstone i mitt tycke) skojig liten knorr, så skulle det teoretiskt kunna vara så att just mitt utbrott av uppdämda aggressioner mot aktuell yrkeskår leder till att drabbad individs mentala bägare flödar över - vilket kanske leder till att vederbörande ger sig ut och härjar, och gatorna med blod färgar... Eller nå't...

Nåväl, nu är saken den att grunderna för ett inlägg enligt ovan har förändrats radikalt. Gradvis har yrkeskåren spottat upp sig och har börjat ge tillbaks med de mynt jag själv - som en följd av min gammaldags uppfostran - avstått från att nyttja: de har blivit otrevliga(-re) och lägger på i örat på en! Nu kan det tyckas vara något udda att beklaga sig över att de samtal man önskade avsluta så fort som möjligt faktiskt avslutas ännu snabbare, men... Trenden, då? Hur ska den tolkas?

Det finns bara ett svar: lågkonjunkturen håller på att ta slut! När t.o.m. denna utsatta yrkeskår har råd att låta bli att tjata, och har råd att vara så uppenbart slarviga med sitt eller uppdragsgivarens varumärke, då kan det bara betyda att vi har ljusare tider runt hörnet!

Grattis, Sverige - när telefonförsäljarna inte längre är rädda om jobbet, då är arbetsmarknaden på väg uppåt!

Skum tomte i skymningslandet

Vatikanen och den påvliga stolen har sedan urminnes tider haft för vana att utfärda påbud som uppenbart strider mot såväl förnuft som vetenskap. I modern tid har (storhets-)vansinnet bland annat tagit sig uttryck i att den nu sittande Benedictus XVI utan att darra på mitran (i alla fall inte mer än vanligt) slagit fast bl.a. följande:

- Kondomer skyddar inte mot HIV, utan de snarare förvärrar spridningen.
- Homosex är ett lika stort hot som klimatförändringen. Det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualitet som att rädda världens regnskogar från utplåning.
- Att använda sig av preventivmedel är att förneka "sanningen om den äktenskapliga kärleken". (För par som befinner dig i "svåra omständigheter" och inte har råd att skaffa barn så tätt, är det dock tillåtet att använda sig av s.k. säkra perioder!)
- Kvinnliga präster och de biskopar som prästviger kvinnor bannlyses med automatik.

Vän av ordning undrar förstås ”Tänker han aldrig efter innan han uttalar sig?”. Nej, sannolikt inte. Han behöver nämligen inte tänka efter, eftersom han är ofelbar. Jodå, det bestämdes 1870 på Ekumeniska Mötet i Rom under ledning av Pius IX; innehavaren av den påvliga stolen är i alla sina uttalanden i fråga om tro och sedelära ofelbar.

Man har dessutom en aldrig sinande faiblesse för att bannlysa sådant som vanligt folk tycker är roligt. Inte minst cinematografiska alster är ett tacksamt mål för besserwisser den sextonde. Som exempel har Da Vinci-koden, barnfilmen Guldkompassen och nu senast flickmagneten Twilight: New Moon ådragit sig den ofelbara recensentens missnöje.

Måhända inspirerad av en annan (ö)känd landsman (som hade den inte särskilt subtila titeln Propagandaminister) publicerar Vatikanen en guide med "god film" som passar för goda katoliker. Men, varför lägger Den Heliga Stolen (som Vatikanen ödmjukt föredrar att kallas i diplomatiska sammanhang) tid på att ens kommentera dessa filmiska pseudohändelser av uppenbart fiktiv karaktär? Borde man inte koncentrera sig på att sprida kärleksbudskapet, mäkla fred i mellanöstern eller åtminstone missionera för att fånga in fler i den katolska fällan…f’låt, jag menade fållan? Det finns två enkla skäl till detta:

1. Att överlåta till vanligt folk att själva hålla koll på vad som är dikt och vad som är verklighet undergräver ju liksom förutsättningarna för hela det religiösa konceptet. Att hålla församlingarna i herrans tukt och förmaning bygger på att det som predikas uppfattas vara värt ett flitigt inbetalande av tiondet eller mer. Svarta siffror i bokslutet riskerar att förvandlas till tomterött om innovativa affärsidéer, som t.ex. Katolska kyrkans handel med avlatsbrev, undermineras av att syndarna helt plötsligt börjar göra egna rimlighetsbedömningar…
2. Immateriell rätt. Det här med liv efter döden och sagoliknande väsen anser Påven att kyrkan har copyright på sedan länge. Har man lagt ner arbete på att bygga en bra story vill man ju inte gärna att någon annan kommer och skor sig på samma koncept. Särskilt inte när man lagt ner så mycket resurser på marknadsföring och har stora omkostnader för personal, lokaler och löjliga mössor…

För att nyansera bilden av Vatikanen något, väljer jag att även uppmärksamma något gott från den ofelbares krets: John Lennon retade gallfeber på många kristna runt om i världen när han 1966 i en intervju påstod att Beatles var större än Jesus. Vatikanens tidning Osservatore Romano har numera storsint nog förlåtit honom för detta uttalande – 28 år efter att han mördades – med motiveringen att ”som nyrik arbetargrabb förstod han nog inte bättre”. Det är aldrig för sent att ge upp!

PS. Med hänsyn till min ytterst begränsade läsarskara är det sannolikt osannolikt att någon extremistisk katolik läser inlägget ovan, men jag är ändå lite nervös. Den italienske komikern och satirikern Sabina Guzzanti hotades med fem års fängelse bara för att hon hade sagt "Inom 20 år kommer påven att vara där han hör hemma - i helvetet, plågad av homosexuella djävlar. Och väldigt aktiva sådana, inte passiva."
DS.

Debattens vågor…

…går höga. Under lång tid har den hetaste diskussionen i mannaminne samlat befolkningen kring en enda gemensam fråga – med ett engagemang och frenesi som endast överträffas av en råtta som trängts in i ett hörn. Vår civilisation, vårt sätt att leva, själva grundvalarna för mänsklighetens existens verkar stå på spel.

Vilken diskussion jag menar? Har ni inte hängt med?!

Nej, det är inte klimatfrågan – aktualiserad av det stundande toppmötet i Köpenhamn (där förresten den viktigaste frågan verkar vara när Obama kommer och var i så fall de amerikanska journalisterna ska bo). Nej, inte heller handlar det om den gamla trista världssvälten, världsfreden eller ens det utopiska tjatet om mänskliga rättigheter – det är något mycket större än så. Det som lockat så många att engagera sig är 2000-talets centrala fråga: ”Lyckas Luuk leda lika lyckosamt som Oldsberg, eller spårar På spåret ur?”

Alliterationen och den något lättköpta ordvitsen är medvetet uselt konstruerade, och syftar till att sammanfatta de krigsrubriker och spaltmeter som producerats i detta ämne. ”Säg din mening om det nya programledarparet: A) Oldsberg hade roligare vitsar, B) Luuk har varit ironisk i andra program, så det var han kanske nu också…? C) Lasse Berghagen är bättre än Anders Lundin, D) Det viktigaste var i alla fall att de inte hade ändrat dekoren.” Och så vidare…

Tänk vad en bråkdel av detta mediala fokus hade kunnat leda till om det handlat om ett relevant ämne? Tydligen bedöms sådant som påverkar innevarande veckas fredagsmys som viktigare än sådant som avgör hur många fler fredagar mänskligheten kommer att få möjlighet att mysa…

Aldrig förr har så många tyckt så mycket om så lite!

Grymt, sa grisen!

(Jag ber om ursäkt för den kanske väl enkla rubriken, men å andra sidan kan inlägget knappast beskyllas för att vara vilseledande...)

Djurrättsalliansens grundliga granskning av gödgrisarnas grymma tillvaro har väckt icke ringa uppmärksamhet i veckan som gick. Om detta kan mycket sägas, bl.a. följande:
- Centerparasiten... förlåt... centerpartisten Staffan Danielsson ondgör sig över att Djurrättsaktivisterna "i två år olovligen gått omkring i 100-talet grisstallar vid många hundra besök". Varför denna upprördhet över att de tagit sig in olovandes? Själv smyger jag regelbundet in i grannskapets salonger för att leta efter försenade låneböcker. Ändamålen helgar medlen?
- Grisköttsmotståndarna har väntat i två år med att offentliggöra den upprörande vanskötsel de träffat på. En äkta djurvän hade väl ingript direkt, eller? Varför de väntade? Enligt PR-konsulter i ropet har de skött sig alldeles föredömligt - det fick ju mycket större medialt genomslag på det här sättet! Själv tänker jag de närmaste åren smygfilma misshandel av PR-konsulter - utan att ingripa eller ringa polisen - för att därefter i lämplig period av nyhetstorka offentliggöra hur PR-konsulter systematiskt förföljs och används som övningsmateriel för allehanda våldsverkare.

Med detta sagt, vill jag (utan ironi) betona mitt innerliga stöd för den svenska djurskyddslagstiftningen (vilket även är "knorren" på den ofta jordnära Staffan Danielssons blogginlägg).

Djur ska ha det bra, även om de i slutänden ändar sitt liv i någon av korvens ändar!

Uppdatering:
SvD ledarsida har en fyndig kommentar med anknytning till svineriet bland svinuppfödarna. Läsvärd!

På förekommen anledning...

...meddelas att jag hatar uttrycket "På förekommen anledning..."

Oftast används det av någon som anser sig vara bättre vetande och dessutom ser det som sin uppgift att uppfostra alla de som är mindre bevandrade i hur tingen skall vara ordnade (d.v.s. resten av mänskligheten). Så gott som utan undantag är det som meddelas "på förekommen anledning" endast bestående av självklarheter; jag skulle tro att merparten av de som inte tar bort luddet (ur torktumlaren) vet att det ska tas bort - de bara struntar i det... Det boven i fråga skulle behöva är således ett rakt budskap, en tydlig tillrättavisning och eventuellt någon form av påföljd, inte en nedlåtande klapp på huvudet. Undrar hur det skulle se ut om lagens långa arm prövade denna s.k. tvättstugemetod: "Eeeh, på förekommen anledning meddelas att det inte är tillåtet att råna banker. Cirkulera!"

För övrigt (på förekommen anledning) meddelas även att jag hatar när verbet hatar används för småsaker som ett balanserat psyke på sin höjd finner en aning irriterande (ja, jag överdrev kraftigt i den inledande meningen, men det var ju bara för att få till en ingång till detta stycke... Hört talas om konstnärlig frihet?).

Hat är en stark känsla, och jag anser att vi bör reservera starka uttryck som "hat" m.fl. för de fenomen och tillfällen som verkligen motiverar det. Devalvering av begrepp sker i tillräcklig omfattning genom kvälsstidningarnas försorg (jag minns fortfarande hur besviken jag blev när ordet "nakenchock" förledde mig att spendera en alldeles ljuvlig försommarkväll framför Allsång på Skansen).

Avslutningsvis tvingar jag mig själv till ett stilbrott: På förekommen anledning (d.v.s. efter ett meddelande från en av mina fåtaliga läsare) meddelas att Nej, Humble är inte Skruven, och att kalla min kära hustru för Dumble bara för att möjliggöra det billiga skämtet att hon skulle vara Muttern... Lågt, lillebror. Lågt!

För fet fritid för föräldrar?

Min salig morfars bror var känd för att konsumera stora mängder potatis, i både fast och flytande form, samt att han i princip alltid hade minst en strut med konfekt i fickan. Kombinationen ständigt sötsaksförsedd släkting med (av potatisen) långsamma reaktioner och nedsatt omdöme låter som idealet för ett barn, men morfars bror var listigare än så. Väl medveten om att han behövde snabba kolhydrater för att uppbåda tillräckligt med kraft för orka leta sig hem genom potatisdimman såg han till att det var allmänt känt att han regelbundet spottade i sin konfektstrut. Detta ledde, även på 60-talet, till att de flesta vänligt men bestämt avböjde de frekventa generösa erbjudandena om att smaka strutens salivbefläckade sötsaker. Ingen kunda påstå att han var snål, ety han bjöd ju alltid laget runt - även om det aldrig var någon som nappade...

Vad har då denna smaklösa historia med föräldraledighet att göra? Tålamod, tålamod - det kommer!

Innan 1995 kunde den föräldraledighet som inte utnyttjades av endera föräldern överföras till den andra, men nu var det slut med det: den s.k. pappamånaden infördes. Syftet angavs vara att fler pappor skulle ta ut mer av den tidigare gemensamma potten av lediga dagar. Ve den familj som inte insåg tjusningen med att även pappa skulle vara "ledig" åtminstone en månad, han fick ju trots allt en gentil ersättning motsvarande sjukpenning: är inte pappan ledig, ska minsann inte mamman heller kunna vara det!

Politik är - om man ska tro gamle Palme - att vilja, men vi vet ju också att det inte alltid räcker med att vilja. Hur mycket jag än vill vinna på Trisslotten, så måste jag åtminstone skrapa den också. Låt oss skrapa på pappamånadslotten: hur gick det? Sisådär, kan den negative antas betygssätta reformens framgång, åtminstone om man ska tro Försäkringskassans statistik (och det bör man - vem ska man annars tro på? Di Leva?). Resultatet är att antalet dagar med ersättning på sjukpenningnivå som "bränner inne" har fördubblats sedan farsmånaden infördes.

Utfallet för den andra pappamånaden som infördes 2002 (numera är det alltså totalt 60 dagar som inte får överföras till mamman) kommer inte att synas i Försäkringskassans statistik förrän nästa år. Någon som vill slå vad om att det kommer att visa sig att det då är ännu fler dagar som inte tas ut?

En av mina käpphästar är att man bör granska helheten innan man brister ut i klagosång över detaljer, så jag får väl försöka göra så även i detta fallet. Dags att bli nyanserad i förskott:
- kan det vara så att ROT-avdragets lägre kostnader för allehanda kroppsarbete i hemmet medför att färre pappor riskerar blåslagna tummar, varvid detta skulle kunna förklara det förmodat kommande lägre uttaget av pappaledighet?
- kan det vara så att pappamånaderna egentligen inte infördes med avsikt att fler pappor skulle ligga mer på sofflocket, och därmed samhället till last, utan tvärtom? Våra folkvalda skulle således ha iscensatt en listig plan, vars syfte egentligen var att minska statens kostnader? Om detta är fallet, var de måhända inspirerade av min salig morfars bror när planen presenterades?

Paraskavedekatriafobi

Gammalt skrock är bara trams, eller...?

Rubriken "Paraskavedekatriafobi" är inte ett resultat av att jag råkade somna med pannan på tangentbordet. Paraskavedekatriafobi låter som rena grekiskan - och det är det. Uttrycket betyder fobi för fredagen den trettonde och kommer från grekiskans Παρασκευή/paraskeví (fredag), δεκατρείς/dekatreís (tretton) och φοβία/fobi (rädsla).

Nog med meningslös information från min inneboende messerschmitt och över till kärnfrågan: är fobin för fredagar som råkar infalla den 13:e bara trams, eller borde vi alla hålla oss under täcket (utom händerna, då) och darra av skräck för vad som komma skall?

Skulle inte någon kunna kartlägga antal olyckor och med statistikens hjälp ge svar på detta existensiella problem? Jo, det skulle någon, och inte vem som helst utan självaste Räddningsverket! Man granskade redan för några år sedan befintlig statstik för perioden 1997-2006 avseende räddningsinsatser och antal som vårdats på sjukhus (p.g.a. olycksfall). Resultatet? Jo, man kommer fram följande slutsats: "Du behöver absolut inte vara mer rädd att det ska hända dig en allvarligare olycka på fredagen den 13:e än vilken annan fredag som helst."

Statistiken visar således att fredagar den 13:e i verkligheten (d.v.s. i statistiken) har ett oförtjänt dåligt rykte; det inträffar färre bränder och påtagligt färre trafikolyckor och stormar just dessa dagar. Visst känns det tryggt att våra myndigheter inte bara rycker in när det händer någonting, utan även fungerar som en ställföreträdande moder som ömt klappar oss på fontanellen och lugnande förklarar "Det finns inga monster under sängen"!

Å andra sidan... När man tänker efter leder ovanstående till två reflektioner:
- Räddningsverket säger att vi inte behöver vara mer rädda när det är fredag den 13:e. Ska man tolka det som att vi borde vara rädda generellt, men bara lite mindre ibland?
- Hade det då inte varit bättre om vi kunde vandra omkring alldeles sorgfria och harmoniska alla dagar utom när det är fredag den trettonde? Jämt sorglös istället för jämna plågor, med andra ord!
- - - -


Fotnot 1: Myndigheterna Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar upphörde vid årsskiftet och har ersatts av den - i detta sammanhang mer passande benämnda - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Fotnot 2: Statistik i all ära, för säkerhets skull stannar jag hemma denna dag - skyller på halsont och sträcker ut mig i soffan!

Frälsarkrans för redan frälsta?

Ibland överträffar verkigheten dikten.

Hur ska man på något sätt kunna spetsa till uppgifterna om att livbojar, tillverkade i Italien, inte flyter? Livbojen har t.o.m. mindre flytfärmåga än ens den magraste färjepassagerare. Några reflektioner och funderingar måste jag dock krysta fram:
- är företaget Veleria San Giorgio (som säljer livbojarna) på något sätt förknippade med den Italienske envåldshärskaren kejsare Berlusconi? Är detta måhända ett sätt att begränsa flyktingströmmarna från Afrika?
- Är livbojen en medveten konstruktion på order av Vatikanen (den som inte redan är frälst, skulle kunna tänkas börja be intensivt när man inser att bojen inte flyter och på så vis drivas närmare kyrkans fålla)?
- Slutligen: Jag kommer efter denna historia aldrig någonsin ifrågasätta behovet av kvalitetssystem!

Läs mer på: http://svt.se/2.22620/1.1764333/livbojar_pa_farjor_flyter_inte

Precis som Pappa vill ha det!

Med en ytterst behaglig blandning av stolthet och förnumstighet konstaterar jag att såväl avkomma som deras väna moder agerat i familjefaderns anda; inte en endaste liten sekin spenderad på onödiga slipssubstitut!

Den glädje som värmer hela mitt väsen är tudelad: för det första är jag av princip emot Fars dag-firande och dylika kommersiella jippon, och för det andra är jag inbiten motståndare till utgifter av allehanda slag. Utan de allerstädes närvarande utgifterna, hade jag inte känt mig lika tvingad att utsätta såväl kropp som tid och själ till simpelt förvärvsarbete. Vem vet vilka stordåd som samfundet går miste om, blott på grund av att min (fri-)tid beskärs av detta ständiga löneslavande?!

Det faktum att huvuddelen av mänskligheten, med en precision som vi inte lyckas förmå i något annat sammanhang, delar in tillvaron i fritid och arbetstid talar för att den senare kategorin - den tid som inte är fri - borde hållas till ett absolut minimum. Eller? Helt plötsligt ser jag den gamle landsfaderns (han som dansade med Doris) påstående att "den som är satt i skuld, är inte fri" i ett annat ljus. Han kanske inte var så dum, trots allt? Han har ju faktiskt lyckats att skaffa sig ett (nästan) riktigt jobb efter att ha upphört med sin tjänstgöring för allmänhetens bästa i allmänhet, och Partiets bästa i synnerhet. Nu finns det de som hävdar att godsägaren ägnade sig lite väl mycket åt Görans bästa de sistlidna åren, men det kan vi väl lämna därhän - så här på Alla Fäders Dag (gäller detta även avgångna "landsfäder"?).

Trots min uttalade stolthet över övriga familjemedlemmars kloka och sparsamma agerande avseende Fars Dags-presenter, känner jag ändå ett ytterst litet - men dock - styng av tvivel. Har jag blivit lurad? Hustrun uttalade nämligen att "du är väl inte min far!", när jag antydde att någon liten enkel gratifikation trots allt inte hade varit ovälkommet.

Jag vill minnas att motsvarande argument inte var tillämpligt när det senast drog ihop sig till Mors Dag, utan det var snudd på obligatoriskt att barnens moder skulle skämmas bort på valfritt sätt. Valfritt så länge det inte var gratis, i alla fall. Barnen kan dock inte använda sammma billiga undanflykt som deras moder: en liten symbolisk flaska malt-whisky kunde de väl ha kostat på sig...?!

Nedrans, Aftonbladet hann före!

Syns det att jag är synsk?

Jag har länge haft en särdeles talang för att förvandla borttappade föremål till upphittade dito. Främst används denna talang till att lokalisera Hustruns nycklar, plånbok och glasögon, men för min omnipotens i detta avseende är det i princip bara fantasin (och vad som tappas bort) som sätter gränserna. Pyttsan, tänker du kanske, har man bara synen i behåll så kan väl alla hitta saker som tappats bort?! Måhända, men till saken hör att mina krafter har visat sig så överjordiska att jag lyckats med att hitta saker fast jag befunnit mig långt bort, t.o.m. på en annan kontinent!

Tyvärr har jag i takt med framgångarna kommit att ta gåvan för självklar, och samtidigt försummat möjligheten att osjälviskt erbjuda mina tjänster på den öppna marknaden - bara du hittar checkhäftet, så hittar jag det du tappat! Nu visar det sig att Aftonbladet - i maskopi med Saidas dotter, sierskan SolBrith, som uppges ha fått "gåvan" i arv - utan att skämmas kopierat min affärsidé och erbjuder till synes synska tjänster via nätet [http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6073532.ab].

Behöver jag känna mig hotad? Nja, även om hon anser sig vara "expert på att hitta borttappade ting och djur" så har hon en stor svaghet; hon misslyckas i stort sett alltid med att hitta katter och dessutom svarar hon inte på frågor om döden. Det sistnämnda kan jag ge svar på alldeles gratis (läs noga nu, Folksam!): jodå, vi kommer alla att dö, förr eller senare...

PS. Innan du lägger tid på att kommentera detta inlägg med "att AB skulle lansera en sådan här tjänst borde väl en synsk ha känt på sig..." så vill jag bara meddela att det hade jag redan förutspått att du skulle tänka!

TV-anka

På pratshowen "Robins" igår, skojades det om ryktet (?) att Anna Anka erbjudits vara med i nästa omgång av "Let's Dance". Hade det inte varit lämpligare om hon var med i "Lyxfjällan"? Förlåt, jag råkade visst stava fel, "Lyxfällan" menade jag...

Apropå kändisar (med olika delar av alfabetet som prefix) och kändisprogram: såg ett inslag från (s) partikongress med en dansande Tomas Bodström. Ska man tolka det som en intresseanmälan till "Let's Dance"? Göran Persson blev ju snudd på folklig (åtminstone med Göran Perssons mått mätt) genom en svängom med kossan Doris - anar man ett försök att pröva samma koncept genom kombinationen Bodström och ankan Anna?

I samma inslag tog Tomas Östros i från tårna när han plötsligt brast ut i sång från talarstolen, något som rimligtvis endast kan tolkas som att han gärna vill vara med i "Dansbandskampen" - och här tror jag att partistrategen tänkt alldeles rätt. Östros utstrålning kommer nog bäst till sin rätt i en dylik sörja av bleka dussinkopior. Fast mot bakgrund av att de jättefarliga farbröderna i Black Ingvars tydligen hade blivit hotade av dansbandsentusiaster på grund av deras medverkan i Dansbandskampen, så kanske t.o.m. Östros hade varit för mycket...?

Skruv och mutter?

Kära läsare,

(Jag hade tänkt att motivera detta inlägg med syftet att ge svar på otaliga frågor från vetgiriga läsare, men... Eftersom jag ogillar att dra mina obefintliga läsare vid näsan så låter jag bli att inleda med ett dylikt falsarium!)
Detta inlägg handlar om något så banalt som titlar i allmänhet, och den här bloggens titel i synnerhet; vad är egentligen meningen med bloggens rubrik? Tjänar den på något sätt som en sammanfattande programförklaring? Ges den stressade läsaren en genväg till att välja eller välja bort att läsa vidare?

Ordparet "skruv och mutter " får nog de flesta att antingen associera till det "kitt" som hindrar verkstadsindustrin från att falla samman, eller till ämnesspecifika djupdykningar av sådan magnitud att knappt den som skriver orkar hyckla intresse. I det här fallet är ingetdera av dessa antaganden korrekt (även om konsekvensen kan bli samma som i det sistnämnda fallet... Jag börjar redan tröttna på det här inlägget...) - kopplingen är nämligen mycket fiffigare (som Brasse hade sagt om det var Lattjolajbanlådan som var på tapeten)!

Så här ligger det till (och nu väljer jag att bortse från det faktum att alla andra titlar jag hade tänkt mig redan var upptagna, och att "Skruv och mutter" var mitt femtitredjehandsval. Men, efterhandskonstruktioner är också en konstruktion!): min förhoppning är att inläggen ska ta skruv, även om min realistiska ådra gissar att mina stapplande försök att få utlopp för alla de åsikter som bubblar inom mig, kanske snarare uppfattas som, eh..., muttrande.

Nog ordbajsat om detta. Jag nöjer mig med att ha gett kommande generationers arkeologer denna enkla förklaring på val av titel, och hoppas att de därvid skänker mig en tacksamhetens suck från ena sidan (ena sidan? Jo, eftersom jag vid det laget lär befinna mig på andra sidan).

Happy halloween!

Halloween från helvetet

När höstmörkret sänker sig över nejden grumlas inte bara sikten, utan även allmänhetens klarsynthet. Jag tvingas konstatera att vi lever i ett samhälle där Sverigedumokraterna tillåts basunera ut sitt förakt för det främmande och okända, samtidigt som vi hämningslöst omfamnar en massa andra mystiska sedvänjor - och speciellt om nymodigheterna föranleder en möjlighet att spendera pengar på meningslöst pynt. Ett lysande exempel är just den "högtid" som infaller den 31 oktober: Halloween.

Halloweenfirandet har i Sverige bara 10-20 år på nacken. De första stapplande försöken att tjäna pengar på att skrämmas togs självklart av trendkänsliga (eller med ett annat ord: lättlurade) invånare i vår hufvudstad, för att så småningom leta sig ända ut till den orörda natur som omger mina bopålar. Halloween som företeelse är nu så fast förankrad i folkmedvetenheten att den t.o.m. omnämns i min almanacka. Det gör å andra sidan även Kanelbullens dag...

Nåväl, min poäng är att integrationen av svart/orange dekorationer och allehanda spök- och skräckprodukter skett fullständigt smärtfritt och upfattas sannolikt även av den mest inbitne Sverigedumokrat som en del av det svenska samhället. Detta har skett på mindre än 20 år, medan invandring har förekommit sedan... Tja, sedan den första människan satte sina, med dagens mått mätt, smutsiga fötter på fäderneslandets yta.

Att Halloween (åtminstone i Sverige) huvudsakligen är ett kommersiellt drivet fenomen styrks av det faktum att vi i år beräknas spendera cirka en miljard på Halloween-produkter. Av någon outgrundlig anledning är det inte bara Buttericks som drar in storkovan på vansinnet, det köps dessutom tonvis med pumpor (någon som gör det någon gång under resten av året?) som används enligt följande:
1. Det ätbara innehållet gröps ur och kastas (världssvälten, någon?),
2. skräckinjagande anletsdrag karvas fram för att sedan
3. använda pumporna som engångsljuslyktor under några dagar, tills de angripna av mögel
4. kastas i soporna.

Det hade varit intressant att höra SDs kommentarer kring detta spektakel, om "traditionen" haft muslimska rötter: "De uppmuntrar sina barn att dra runt i villakvarteren och hota fredliga svenskar. Mitt i groggen tvingas man ge dem pengar eller godis, annars...! Detta borde inte tillåtas - det är osvenskt, och tusan vet om det inte är en terroristorganisation som ligger bakom!"

Eftersom SD trots allt (numera) räknas som ett politiskt parti med partistöd och allt, väljer jag att inte göra de kanske uppenbara kopplingarna av typen:
- var har de gömt sina maskeradkostymer - tar de fram skjortorna när de beger sig ut på "trick or treat"?
- har de rasslande kedjor till sina Halloweenkostymer, eller nöjer de sig med klackjärn och ekande stöveltramp?
- är det någon som tänker klä ut sig till t.ex. imam den 31/10 och knacka på hos sin lokala SD-politiker, för att med svår brytning rossla fram "buss eller kådis"?

Så enkla påhopp skulle vara under min värdighet. Å andra sidan konstaterar jag att JK bedömning av Åkessons "debattartikel" (visst påminde den en hel del om några av de "Mitt sommarlov" som presteras årligen i grundskolan?) antyder att man kan gå ganska långt innan
en text uppfattas som lagvidrig.

Avslutningsvis vill jag påstå att det behövs mer kärlek i riket - inte mindre. Kör försiktigt och kramas i politiken!

Premiär!

Kära läsare,

Uppenbarligen lider du av överskott på fritid, annars hade du inte stannat kvar på denna sida så här länge. Till dig som redan slutat läsa, kan jag trösta dig med att ingenting av värde kommer att skrivas i detta inlägg. Syftet är enbart att pröva tekniken (är det så lätt som det påstås?) och att bli bekväm med mediat. Du slösar således bort din tid på en undermålig text av en vinglig nybörjare som prövar bloggar-vingarna för första gången.

Å andra sidan kan jag utlova att nästa inlägg kommer att bli av synnerligen hög klass.
Välkommen!