Skruv och mutter?

Kära läsare,

(Jag hade tänkt att motivera detta inlägg med syftet att ge svar på otaliga frågor från vetgiriga läsare, men... Eftersom jag ogillar att dra mina obefintliga läsare vid näsan så låter jag bli att inleda med ett dylikt falsarium!)
Detta inlägg handlar om något så banalt som titlar i allmänhet, och den här bloggens titel i synnerhet; vad är egentligen meningen med bloggens rubrik? Tjänar den på något sätt som en sammanfattande programförklaring? Ges den stressade läsaren en genväg till att välja eller välja bort att läsa vidare?

Ordparet "skruv och mutter " får nog de flesta att antingen associera till det "kitt" som hindrar verkstadsindustrin från att falla samman, eller till ämnesspecifika djupdykningar av sådan magnitud att knappt den som skriver orkar hyckla intresse. I det här fallet är ingetdera av dessa antaganden korrekt (även om konsekvensen kan bli samma som i det sistnämnda fallet... Jag börjar redan tröttna på det här inlägget...) - kopplingen är nämligen mycket fiffigare (som Brasse hade sagt om det var Lattjolajbanlådan som var på tapeten)!

Så här ligger det till (och nu väljer jag att bortse från det faktum att alla andra titlar jag hade tänkt mig redan var upptagna, och att "Skruv och mutter" var mitt femtitredjehandsval. Men, efterhandskonstruktioner är också en konstruktion!): min förhoppning är att inläggen ska ta skruv, även om min realistiska ådra gissar att mina stapplande försök att få utlopp för alla de åsikter som bubblar inom mig, kanske snarare uppfattas som, eh..., muttrande.

Nog ordbajsat om detta. Jag nöjer mig med att ha gett kommande generationers arkeologer denna enkla förklaring på val av titel, och hoppas att de därvid skänker mig en tacksamhetens suck från ena sidan (ena sidan? Jo, eftersom jag vid det laget lär befinna mig på andra sidan).

Happy halloween!

Halloween från helvetet

När höstmörkret sänker sig över nejden grumlas inte bara sikten, utan även allmänhetens klarsynthet. Jag tvingas konstatera att vi lever i ett samhälle där Sverigedumokraterna tillåts basunera ut sitt förakt för det främmande och okända, samtidigt som vi hämningslöst omfamnar en massa andra mystiska sedvänjor - och speciellt om nymodigheterna föranleder en möjlighet att spendera pengar på meningslöst pynt. Ett lysande exempel är just den "högtid" som infaller den 31 oktober: Halloween.

Halloweenfirandet har i Sverige bara 10-20 år på nacken. De första stapplande försöken att tjäna pengar på att skrämmas togs självklart av trendkänsliga (eller med ett annat ord: lättlurade) invånare i vår hufvudstad, för att så småningom leta sig ända ut till den orörda natur som omger mina bopålar. Halloween som företeelse är nu så fast förankrad i folkmedvetenheten att den t.o.m. omnämns i min almanacka. Det gör å andra sidan även Kanelbullens dag...

Nåväl, min poäng är att integrationen av svart/orange dekorationer och allehanda spök- och skräckprodukter skett fullständigt smärtfritt och upfattas sannolikt även av den mest inbitne Sverigedumokrat som en del av det svenska samhället. Detta har skett på mindre än 20 år, medan invandring har förekommit sedan... Tja, sedan den första människan satte sina, med dagens mått mätt, smutsiga fötter på fäderneslandets yta.

Att Halloween (åtminstone i Sverige) huvudsakligen är ett kommersiellt drivet fenomen styrks av det faktum att vi i år beräknas spendera cirka en miljard på Halloween-produkter. Av någon outgrundlig anledning är det inte bara Buttericks som drar in storkovan på vansinnet, det köps dessutom tonvis med pumpor (någon som gör det någon gång under resten av året?) som används enligt följande:
1. Det ätbara innehållet gröps ur och kastas (världssvälten, någon?),
2. skräckinjagande anletsdrag karvas fram för att sedan
3. använda pumporna som engångsljuslyktor under några dagar, tills de angripna av mögel
4. kastas i soporna.

Det hade varit intressant att höra SDs kommentarer kring detta spektakel, om "traditionen" haft muslimska rötter: "De uppmuntrar sina barn att dra runt i villakvarteren och hota fredliga svenskar. Mitt i groggen tvingas man ge dem pengar eller godis, annars...! Detta borde inte tillåtas - det är osvenskt, och tusan vet om det inte är en terroristorganisation som ligger bakom!"

Eftersom SD trots allt (numera) räknas som ett politiskt parti med partistöd och allt, väljer jag att inte göra de kanske uppenbara kopplingarna av typen:
- var har de gömt sina maskeradkostymer - tar de fram skjortorna när de beger sig ut på "trick or treat"?
- har de rasslande kedjor till sina Halloweenkostymer, eller nöjer de sig med klackjärn och ekande stöveltramp?
- är det någon som tänker klä ut sig till t.ex. imam den 31/10 och knacka på hos sin lokala SD-politiker, för att med svår brytning rossla fram "buss eller kådis"?

Så enkla påhopp skulle vara under min värdighet. Å andra sidan konstaterar jag att JK bedömning av Åkessons "debattartikel" (visst påminde den en hel del om några av de "Mitt sommarlov" som presteras årligen i grundskolan?) antyder att man kan gå ganska långt innan
en text uppfattas som lagvidrig.

Avslutningsvis vill jag påstå att det behövs mer kärlek i riket - inte mindre. Kör försiktigt och kramas i politiken!