På förekommen anledning...

...meddelas att jag hatar uttrycket "På förekommen anledning..."

Oftast används det av någon som anser sig vara bättre vetande och dessutom ser det som sin uppgift att uppfostra alla de som är mindre bevandrade i hur tingen skall vara ordnade (d.v.s. resten av mänskligheten). Så gott som utan undantag är det som meddelas "på förekommen anledning" endast bestående av självklarheter; jag skulle tro att merparten av de som inte tar bort luddet (ur torktumlaren) vet att det ska tas bort - de bara struntar i det... Det boven i fråga skulle behöva är således ett rakt budskap, en tydlig tillrättavisning och eventuellt någon form av påföljd, inte en nedlåtande klapp på huvudet. Undrar hur det skulle se ut om lagens långa arm prövade denna s.k. tvättstugemetod: "Eeeh, på förekommen anledning meddelas att det inte är tillåtet att råna banker. Cirkulera!"

För övrigt (på förekommen anledning) meddelas även att jag hatar när verbet hatar används för småsaker som ett balanserat psyke på sin höjd finner en aning irriterande (ja, jag överdrev kraftigt i den inledande meningen, men det var ju bara för att få till en ingång till detta stycke... Hört talas om konstnärlig frihet?).

Hat är en stark känsla, och jag anser att vi bör reservera starka uttryck som "hat" m.fl. för de fenomen och tillfällen som verkligen motiverar det. Devalvering av begrepp sker i tillräcklig omfattning genom kvälsstidningarnas försorg (jag minns fortfarande hur besviken jag blev när ordet "nakenchock" förledde mig att spendera en alldeles ljuvlig försommarkväll framför Allsång på Skansen).

Avslutningsvis tvingar jag mig själv till ett stilbrott: På förekommen anledning (d.v.s. efter ett meddelande från en av mina fåtaliga läsare) meddelas att Nej, Humble är inte Skruven, och att kalla min kära hustru för Dumble bara för att möjliggöra det billiga skämtet att hon skulle vara Muttern... Lågt, lillebror. Lågt!