En smal sak - Om platta paket och tjocka sedelbuntar

Per-Albin byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det och Janne Josefsson smygfilmade det.

Ingen lär väl ha missat att SVT:s Uppdrag Granskning har avslöjat att Ingvar Kamprad har tryggat sin ålderdom genom att gömma undan cirka 100 miljarder i en "topphemlig stiftelse i skatteparadiset Liechtenstein". Man har dock missat den kanske mest intressanta frågan; är det även där han har gömt de saknade skruvarna till min Billy-hylla?

Den konspiratoriskt lagde hävdar med bestämdhet att det inte är något misstag när det saknas något i ett platt IKEA-paket. Kan man tjäna miljarder på att sälja korv med bröd för 5 kronor styck, är det väl inte orimligt att anta att en missad träplugg i var tredje paket så småningom kan bli en rejäl slant. Det sägs ju att det inte är på de stora inkomsterna man blir rik, utan på de små utgifterna...

I det småländska kynnet är livet inte bara pengar, det är ränta också - och räntan blir större om man inte slösar pengar i onödan. Enligt en av Kamprads tidigare assistenter är det "en dödssynd" inom IKEA att betala mer än man absolut måste. Mot bakgrund av detta känns det helt naturligt att ordföranden i IKEA:s moderbolag, Göran Grosskopf (jodå, han heter faktiskt så), är före detta skatteprofessor. På hans meritlista saknas tidigare kunskap om möbelhandel, vilket måhända uppvägs av att han har varit rådgivare åt en annan folkhemsbyggare: Rysslands president Putin. När får vi se bokföringspaketet Vladimir i IKEA-katalogen?



Bild från http://www.canarypete.be/

Borta bra, hemma fest

Rubriken ovan är stulen från lokaltidningen Östermalmsnytt (upplaga: 40.700, distributionsområde: gissa). Att jag så oförblommerat lånar rubriken beror på att jag även tänkte sno friskt av den därtill hörande "artikeln". Ibland överträffar verkligheten dikten och i det här fallet får texten tala för sig själv, om än med några små kommentarer insprängda mellan de fullständigt autentiska citaten:

När tunnelbanan står stilla, minusgraderna minimerar kötålamodet och istappar hotar salongsberusade stockholmare till livet finns bara en vettig lösning inför helgen - hemmafest. Men hemma är inte krogen och andra regler gäller. Vi ger dig alla do's and don'ts.

Bara en vettig lösning? Hemma är alltså inte krogen... vilket innebär att det är andra regler som gäller?

Efter denna smaskiga ingress ges läsaren konkreta tips om hur man beter sig när man "går på hemmafest" respektive när man "fixar hemmafest". För den presumtive hemmafestgästen ges tips avseende Spotifyhyfs ("Här är regeln därför stenhård: man får queua men inte byta") och huruvida man får ta med sig kompisar ("Här gäller det att vara lyhörd. Bor värden i en etta med  kokvrå finns uppenbara problem med extra gäster").

Ska man komma i tid eller ej? Svaret ges med bestämdhet: "Punktlighet är en dygd i de flesta fall, så icke här" eftersom man då kan riskera att möta en "dammsugande värd i mjukisbyxor". Tydligen är det dessutom så att "komma alltför sent är inte heller riktigt okej" eftersom det "lätt skapar dålig stämning". Man ska således inte komma för tidigt och inte för sent. Rätt ankomsttid enligt den korrekta hemmafestetiketten beskrivs enligt följande: "En halvtimme till en timme efter utsatt klockslag känns lagom." Man får kanske hoppas att det inte bjuds på varm mat?

Ska man ta med en present? Svaret anges stå "i direkt relation till gästens ålder", vilket utvecklas enligt följande:

Om du är 17 räcker det med ett sexpack folköl till husbehov, börjar du närma dig de trettio kan det vara värt att fundera på att ta med en flaska vin. Är hemmafesten av födelsedagskaraktär är present alltid obligatoriskt, oavsett vad födelsedagsbarnet har uppgett vid inbjudan.

Tänk, jag trodde det var 18-årsgräns för att köpa folköl - och borde inte även värdens ålder vara en parameter att ta hänsyn till? En sexpack folköl innehåller motsvarande 10,5 centiliter ren alkohol - är det lagom för "husbehov"? Räcker det att "fundera på att ta med en flaska vin" när man blir lite äldre? Artikeln ger tyvärr inga svar på hur man beter sig när man inte längre närmar sig 30 utan har passerat. Kan det vara så att vid 30 bör man sluta fundera, göra slag i saken och verkligen ta med sig en flaska vin?

För hemmafestfixaren ges anvisningar endast på två områden:

Trapplappen! Att ha fest hemma är förstås en rättighet i både bostadsrätt och hyresrätt. Hur mycket hänsyn man måste ta till mindre festsugna grannar beror på hur lyhört man bor och på grannars tålighet, men oavsett antalet surgubbar i huset hör det till god ton att sätta upp en lapp i trapphuset och förvarna. [...] kanske ... göra som en vän inför sin flyttfest i höstas och sätta upp små påsar med öronproppar bredvid lappen på föreningens anslagstavla.

Vad ska jag bjuda på? Här är regeln enkel: någonting bjuder man på. Vill man ordna en spritbuffé som räcker hela kvällen eller göra en Ove och ställa fram ett paket salta pinnar är däremot frivilltigt.

Det är således antingen spritbuffé eller salta pinnar som gäller. Blir inte det som kaffe utan grädde, eller grädde utan kaffe? Tydligen kallas det att "göra en Ove" när man bara bjuder på salta pinnar. Vem är denne Ove; är han månne en surgubbe? Vad kallas det när man bjuder på spritbuffé - göra en Christer P? Ska man tolka det som att "god ton på Östermalm" är begränsat till att förvarna och dela ut hörselproppar - och sedan festa loss till spritbuffén eller de salta pinnarna tar slut? 

Avslutande reflektioner:
- När det aktuella numret av Östermalmsnytt färdigställdes får man anta att ett visst urval avseende innehållet gjordes. Vad handlade de artiklar om, som valdes bort för att ge plats åt detta journalistiska mästerverk?
- Mot bakgrund av den bild av vad som anses vara "normalt" som antyds mellan raderna i den ovan citerade artikeln; är det konstigt att man kan uppleva en viss känsla av kulturkrock vid vistelse i människobyn?!

En rättvis revisor?

Om revisorer är det svårt att inte ha fördomar. "Lika tradig som en rättvis revisor" sjöng det förnämliga 90-talsbandet Dolkenihåsan (anförda av den bombastiske bibliotekarien Mats P) i låten En tradig figur.

Sveriges kanske mest kända revisor, Inga-Britt Ahlenius, slår nu ett slag för att förändra bilden av revisorer som knastertorra dysterkvistar. När hon avslutade sitt femåriga mandat som chef för FN:s interngranskning OIOS, delgav hon några väl valda synpunkter i en rapport till generalsekreteraren. Av rapporten har det nu även blivit en bok (ett utdrag finns på dn.se) med titeln ”Mr Chance. Om FN:s förfall under Ban Ki-Moon”.

Budskapet i såväl rapport som bok är, precis som titeln antyder, att Ban Ki-moon är en sällsynt misslyckad generalsekreterare. Hans bristande ledarskap och administrativa (o-)förmåga har lett till att "sekretariatet är statt i förfall. Det inte bara faller isär, det är på drift mot irrelevans.”

Om ni tyckte att denna feedback var för subtil, finns det tydligare exempel: ”Ert sätt att agera är inte bara beklagansvärt utan förkastligt. Era handlingar saknar motstycke, och är enligt mitt förmenande synnerligen genanta för er själv”.

Efter att ha gått omkring och inbillat mig att jag lider av patologisk ärlighet (ett sjukligt tvång att alltid säga vad man tycker) har jag nu kommit till insikt. Jämfört med Stålrevisorns uppfriskande raka besked är jag närmast att betrakta som en räddhågsen och försynt diplomat - kanske rent av i nivå med den mumlande sydkoreanen?

Att Ban Ki-moon dessutom inte verkar ha något egentligt intresse av att leda generalsekretariatet, leder osökt tankarna till en annan "ofrivillig" befattningshavare. Måltavlan Ki-moon har dock ännu inte meddelat huruvida han anser att kritiken ska hanteras genom att "vända blad" eller genom att abdikera...

Trots att det verkar som att Ahlenius har fog för sin, som det heter på journalistspråk, svidande kritik, kan jag inte låta bli att hoppas att beskrivningen inte är allt för träffsäker. Avsaknaden av kritik från övriga i FN:s toppskikt skulle i så fall kunna tolkas som att de saknar både civilkurage och tjänstemannaheder. Att dessa världsfredens väktare prioriterar sin egen anställningstrygghet och därigenom tillåter generalsekretariatet att förfalla är inget som gynnar min skönhetssömn!

Från såpa till soppa

"57 channels and nothing on..." sjöng Bruce Springsteen (USA:s svar på Bryan Adams). Inte nog med att det är en av hans sämre låtar, han hade dessutom fel! Huvuddelen av kanalerna sänder numera dygnet runt och TV-tablåerna är sprängfyllda av program. Den vakne iakttagaren konstaterar dock att det faktiska utbudet är aningen likriktat. Trenden har länge varit att framgångsrika "programformat" inte bara upprepas, med eller utan marginella modifieringar, utan även kopieras rakt av. Likt flockdjur har programdirektörerna låtit tablåerna domineras av en trend i taget; såpa på såpa blev dokusåpa på dokusåpa blev matlagningsprogram på matlagningsprogram blev...

Varför? Bristande kreativitet, maximalt fokus på "vad folk vill ha" och en rädsla för att misslyckas (d.v.s. inte få tillräckligt med tittare och reklamintäkter) torde förklara huvuddelen av likriktningen. En naturlig följd av denna s.k. marknadsanpassning är att programmen har börjat smälta samman. Man nöjer sig inte längre med att bara kopiera, utan använder numera de vinnande koncepten som ingredienser i en närmast industriell programsoppa.

Robinson lockade tittare och det gjorde även (av någon outgrundlig anledning) Big Brother. Äktenskapet mellan sol och korniga sängkammarscener fick sin avkomma i Paradise Hotel. Kryddat med en nypa Baren blev resultatet en oäkting i form av soppan Kungarna av Tylösand. Matlagningsprogrammens popularitet (åtminstone illustrerat av antalet kopior) har nu, med influenser från Idol och Talang, resulterat i Sveriges Mästerkock. 

Vad kommer härnäst? En snabb blick i en av nätets alla TV-tablåer avslöjar att dagens utbud främst består av matlagninsprogram, bantningsprogram, hus-/byggprogram, diverse fruar, serier som utger sig för att vara komedier, samt ett antal olika (tror jag i alla fall) program om brottsplatstekniker i olika ändar av USA.

Den naturliga följden torde således bli ett program där skönhetsopererade kändisaspiranter först bygger ett kök,  kokar soppa på en spik, varefter utröstning (baserat på hur mycket deras respektive går ned i vikt genom att endast sörpla i sig deras mat) vidtar. Programserien inleds självklart med klipp från de obilgatoriska uttagningsproven (auditions på nysvenska), uppvisandes skrattretande scener med folk som slår sig på tummen och inte kan skilja på fond och fondue. Allt filmas genom mikroskop och kommenteras ihärdigt av någon avdankad komiker och Leif GW Persson. Det får ju inte vara för roligt, då kan man bli beskylld för lyteskomik och att utnyttja folk...

Efter fusion cooking kommer således fusionerade programformat. Programmen kommer dessutom att innehålla så mycket produktplaceringar att det blir omöjligt att skilja programmen från reklampausen (eller reklamen från programpausen...). Kom ihåg var ni läste det först!

Redaktörernas känsla för snö

En av de mindre väntade konsekvenserna av den långa, smörika vintern är språklig förnyelse. Efter att mer eller mindre oavbrutet ha kryddat löpsedlarna med snö - kombinerat med de klassiska kvällstidningsorden kaos och chock - stod våra rubriksättande hjältar för en verklig (nåja) chock i fredagens aftonblad. Efter att Expressen deklarerat att en snöattack var att vänta, kontrade Aftonbladet med nyordet snösmocka. Smaka på det: snösmocka, snösmocka, snömocka, komocka...

Att kvällstidningarna sprider dynga är förstås ingen nyhet, men denna skapelse ger anledning till ett flertal funderingar. För det första: artiklarna i sagda tidskrifter är ofta försedda med namn och bild (s.k. byline) på de som skrivit och fotograferat, men när får vi se namn och bild på rubriksättarna? Prestationer av dylika proportioner förtjänar att uppmärksammas! Låt inte längre denna förtryckta grupp vistas i skuggan av tidningarnas övriga medarbetare. Reportrar, ledarskribenter och fotografer har haft sin stund i rampljuset, fått sina priser och suttit i sina TV-soffor - nu är det rubriksättarnas tur!

För det andra kan man fundera på hur användandet av dessa nyord  bör tolkas på ett lite djupare plan. Rapporteringen om förväntade snömängder och konsekvenser för trafiken förtäljer att det huvudsakligen är SJ:s fel att det snöar, men eftersom generaldirektörens månadslön inte ensamt kan förklara alla halkolyckor och tak som rasar in krävs det i enlighet med kvällstidningslogiken även en annan bov i dramat. Det intressanta med uttrycken snöattack och snösmocka är att man anar att rubriksättaren tror - eller vill få oss att tro - att det finns en personlighet och ett syfte bakom nederbördens illusoriskt snövita samvete. Både smockor och attacker är riktade handlingar och utdelas av någon, mot någon. Är det början på en återgång till gammal hednisk religion - där stenar, träd, vind och väder tros ha själar och tankar - vi ser början på?

Slutligen, eftersom Let's dance återigen härjar i både TV-tablå och på löpsedlarna, vill jag redan nu förvarna om att den obligatoriska  rumpchocken kommer att ersättas av en rumpsmocka, medan sommarens Allsång sannolikt kommer att bjuda på minst en nakensmocka. Kom ihåg var ni läste det först!