Vilken jävla smäll..!

Nyårsafton får de flesta tätorter att förvandlas till något som får Lützen 1632 att framstå som en relativt tystlåten plats med god sikt, men bataljerna har redan inletts. Diverse pyrotekniska produkter provskjuts med en framförhållning och frenesi som - om man föreställer sig att motsvarande engagemang hade använts till något allmännyttigt - andas kommande stordåd. Den som föredrar att sova på nätterna har dock något svårare att uppskatta den yngre generationens tidiga provskjutningar, en motvilja som delas av en majoritet av landets hundägare (troligen även fänrikar) och av de som har en brevlåda.

Med min välkänt överdrivet positiva människosyn har jag något svårt att se en sprängd brevlåda endast som ett verk av ondskefulla ynglingar utan empatisk förmåga. Men om man man nu bortser från möjligheten att det prematura nyårsfirandet huvudsakligen orsakas av illvilja, så krävs det alternativa förklaringar. Tillåt mig nämna de två uppenbara: en seriös önskan att förbereda sig inför det mer signifikanta tovlslaget och ett behov av att inte drunkna i mängden. Vem uppskattar en illa uppskjuten raket av det enklare slaget, mitt i den ogenomträngliga dimman efter grannarnas bombastiska halvfabrikat (d.v.s. färdigbyggda paket med flera fyrverkerier, som därvid redan är färdigkomponerade och endast kräver ett enda fumlande med tändmedel)?

Att din brevlåda ser ut som en smälkaramell och att hunden darrande ligger och trycker under soffan, kan  således sociologiskt förklaras med att den skyldige dels strävar efter att utvecklas, dels söker skapa sig en egen identitet i vårt av masskonsumtion präglade samhälle. Kan man tänka sig att denna trend utvidgas till att omfatta även andra säsongsbetonade aktiviteter? Kommer vi framledes att se osäkra ungdomar genomföra trevande försök att dela ut julklappar redan i november? Kommer ynglingarnas samlingar vid torgkiosken att präglas av tafatt ringdans med övningshoppande små grodor redan i maj? Kommer 2010 att bjuda på plakatviftande och röda fanor redan i april? Kommer vi att drabbas av finurliga april-skämt redan i mars? Och så vidare...

Den uppmärksamme noterar att förteckningen ovan inte omfattar provätande av semlor redan i december. Det är inte ett misstag - det är redan verklighet. Med av julens ister uppsvälld mage valde även undertecknad att falla till föga inför det lokala konditoriets, av fettisdagsbullar, dignande hyllor och tillfälligt övergå till dylik smalmat.

Rädda rädda radion?

När jag först hörde talas om kampanjen "Rädda radion" misstolkade jag en aning och trodde att det handlade om den rädda radion, alltså att radion var rädd för något, och likt sagans knytt behövde tröstas. Det skulle också ha kunnat vara ett lika plötsligt som oväntat utfall av självkritik från den reklamfinansierade rundradiobranschen. Ett medium som om och om igen använder uttryck som "ny och fräsch musik", när de egentligen menar "samma låtar som förra veckan", kan ju knappast beskrivas som särskilt modigt, eller?

Även detta antagande var dock endast ett uslag av min överdrivet positiva människosyn (eller naivitet, om så önskas) - det handlade nämligen om att allsköns reklamfinansierade radiokanaler skulle räddas.

Vilken överhängande fara är det då som radion ska räddas från? Hur ser den tilltänkte hjälten (som ska rädda radion) ut? Är det med blankslipad värja, som i gamla tiders matinéfilmer, som det skräckslagna mediekonglomeratet ska frälsas från mörkrets makter?

Nej, den kommersiella radion vill helt enkelt räddas från att betala sändningsavgifter. Det blanka var således inte en värja, det var klingande sekiner i kassakistan det handlade om. Om radiomogulerna får för lite klirr i kassan hotar de med att sluta sända. För gott, alltså. För att illustrera hur tyst tystnad är, hade alla de kommersiella radiokanalerna en tyst timme för ett tag sedan. Strax därefter spelade de in (och upp) en kampanjsång där aktuella programledare stod för de vokala insatserna, vilket sannolikt fick de flesta lyssnarna att längta efter en ny tyst timme...

Vad skulle vi radiolyssnare ta oss till om reklamradion slutade sända? Jag har svårt att tänka mig att allmänheten skulle gå man ur huse, samlade bakom hemmagjorda plakat med slagord som "Mer reklam i radion - vinklad s.k. konsumentinformation är bra för BNP!"

Om vi nu bortser från att det kanske finns någon enstaka av kvinna född som uppskattar radioreklam (utöver de som lurar företag att lägga pengar på "unika" jinglar), vad är det då vi skulle sakna om "mångfalden" i etern blev något mera begränsad? Knappast programledarnas s.k. mellansnack, i alla fall. Radiopratarna i huvuddelen av reklamkanalerna påminner därtill alldeles för mycket om min gamla mamma; hon pratar nämligen också mycket och gärna, men aldrig om något relevant och aldrig intressant. På sin höjd är innehållet bara marginellt mera spännande än en Ockelbo 3000 på tomgång.

Okej: inte reklamen och inte programledarnas babblande. Musiken, då? Tja, det händer att t.o.m. undertecknad ertappas med att muntert nynna med i skvalet, så kanske det... Fast å andra sidan skulle man i stället kunna köpa vafri samlingsskiva (av typen "Absolute Hits 347"), trycka på repeat och låta den snurra tills den är utsliten. Vill man tvunget ha en skvätt upplysningar om kapitalvaror att spendera månadslönen på, kan detta behov tillfredsställas genom att valfri grundskoleelev får till uppgift att öva högläsning ur veckans skörd av oadresserad direktreklam. Ska man tro styckjunkare Björklund (eller vad det nu var för militär grad han hade på den tiden han hade ett riktigt jobb) vore detta dessutom kanske nyttig medicin mot den analfabetepidemi som påstås härja lika fritt som legionellan i Mauds badtunna!

Goda nyheter!

En tydlig trend har noterats av undertecknad. Nu är jag varken en trendsetter eller trendfollower för den delen, det är inte en sådan sorts trend. Trenden är att... telefonförsäljarna har blivit otrevligare!

För inte så länge sedan hade jag tänkt mig att gnälla av mig om hur "väl" tajmade deras uppringningar är, hur svårt de har för att avvika från sitt manus och besvärligt det är att bli av med dem. Det sistnämnda beror förstås på min goda uppfostran; de gör ju bara sitt jobb och jag är i praktiken en del av deras arbetsmiljö. Även om det ibland kan vara frestande att bli rejält otrevlig, kanske med en (åtminstone i mitt tycke) skojig liten knorr, så skulle det teoretiskt kunna vara så att just mitt utbrott av uppdämda aggressioner mot aktuell yrkeskår leder till att drabbad individs mentala bägare flödar över - vilket kanske leder till att vederbörande ger sig ut och härjar, och gatorna med blod färgar... Eller nå't...

Nåväl, nu är saken den att grunderna för ett inlägg enligt ovan har förändrats radikalt. Gradvis har yrkeskåren spottat upp sig och har börjat ge tillbaks med de mynt jag själv - som en följd av min gammaldags uppfostran - avstått från att nyttja: de har blivit otrevliga(-re) och lägger på i örat på en! Nu kan det tyckas vara något udda att beklaga sig över att de samtal man önskade avsluta så fort som möjligt faktiskt avslutas ännu snabbare, men... Trenden, då? Hur ska den tolkas?

Det finns bara ett svar: lågkonjunkturen håller på att ta slut! När t.o.m. denna utsatta yrkeskår har råd att låta bli att tjata, och har råd att vara så uppenbart slarviga med sitt eller uppdragsgivarens varumärke, då kan det bara betyda att vi har ljusare tider runt hörnet!

Grattis, Sverige - när telefonförsäljarna inte längre är rädda om jobbet, då är arbetsmarknaden på väg uppåt!

Skum tomte i skymningslandet

Vatikanen och den påvliga stolen har sedan urminnes tider haft för vana att utfärda påbud som uppenbart strider mot såväl förnuft som vetenskap. I modern tid har (storhets-)vansinnet bland annat tagit sig uttryck i att den nu sittande Benedictus XVI utan att darra på mitran (i alla fall inte mer än vanligt) slagit fast bl.a. följande:

- Kondomer skyddar inte mot HIV, utan de snarare förvärrar spridningen.
- Homosex är ett lika stort hot som klimatförändringen. Det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualitet som att rädda världens regnskogar från utplåning.
- Att använda sig av preventivmedel är att förneka "sanningen om den äktenskapliga kärleken". (För par som befinner dig i "svåra omständigheter" och inte har råd att skaffa barn så tätt, är det dock tillåtet att använda sig av s.k. säkra perioder!)
- Kvinnliga präster och de biskopar som prästviger kvinnor bannlyses med automatik.

Vän av ordning undrar förstås ”Tänker han aldrig efter innan han uttalar sig?”. Nej, sannolikt inte. Han behöver nämligen inte tänka efter, eftersom han är ofelbar. Jodå, det bestämdes 1870 på Ekumeniska Mötet i Rom under ledning av Pius IX; innehavaren av den påvliga stolen är i alla sina uttalanden i fråga om tro och sedelära ofelbar.

Man har dessutom en aldrig sinande faiblesse för att bannlysa sådant som vanligt folk tycker är roligt. Inte minst cinematografiska alster är ett tacksamt mål för besserwisser den sextonde. Som exempel har Da Vinci-koden, barnfilmen Guldkompassen och nu senast flickmagneten Twilight: New Moon ådragit sig den ofelbara recensentens missnöje.

Måhända inspirerad av en annan (ö)känd landsman (som hade den inte särskilt subtila titeln Propagandaminister) publicerar Vatikanen en guide med "god film" som passar för goda katoliker. Men, varför lägger Den Heliga Stolen (som Vatikanen ödmjukt föredrar att kallas i diplomatiska sammanhang) tid på att ens kommentera dessa filmiska pseudohändelser av uppenbart fiktiv karaktär? Borde man inte koncentrera sig på att sprida kärleksbudskapet, mäkla fred i mellanöstern eller åtminstone missionera för att fånga in fler i den katolska fällan…f’låt, jag menade fållan? Det finns två enkla skäl till detta:

1. Att överlåta till vanligt folk att själva hålla koll på vad som är dikt och vad som är verklighet undergräver ju liksom förutsättningarna för hela det religiösa konceptet. Att hålla församlingarna i herrans tukt och förmaning bygger på att det som predikas uppfattas vara värt ett flitigt inbetalande av tiondet eller mer. Svarta siffror i bokslutet riskerar att förvandlas till tomterött om innovativa affärsidéer, som t.ex. Katolska kyrkans handel med avlatsbrev, undermineras av att syndarna helt plötsligt börjar göra egna rimlighetsbedömningar…
2. Immateriell rätt. Det här med liv efter döden och sagoliknande väsen anser Påven att kyrkan har copyright på sedan länge. Har man lagt ner arbete på att bygga en bra story vill man ju inte gärna att någon annan kommer och skor sig på samma koncept. Särskilt inte när man lagt ner så mycket resurser på marknadsföring och har stora omkostnader för personal, lokaler och löjliga mössor…

För att nyansera bilden av Vatikanen något, väljer jag att även uppmärksamma något gott från den ofelbares krets: John Lennon retade gallfeber på många kristna runt om i världen när han 1966 i en intervju påstod att Beatles var större än Jesus. Vatikanens tidning Osservatore Romano har numera storsint nog förlåtit honom för detta uttalande – 28 år efter att han mördades – med motiveringen att ”som nyrik arbetargrabb förstod han nog inte bättre”. Det är aldrig för sent att ge upp!

PS. Med hänsyn till min ytterst begränsade läsarskara är det sannolikt osannolikt att någon extremistisk katolik läser inlägget ovan, men jag är ändå lite nervös. Den italienske komikern och satirikern Sabina Guzzanti hotades med fem års fängelse bara för att hon hade sagt "Inom 20 år kommer påven att vara där han hör hemma - i helvetet, plågad av homosexuella djävlar. Och väldigt aktiva sådana, inte passiva."
DS.

Debattens vågor…

…går höga. Under lång tid har den hetaste diskussionen i mannaminne samlat befolkningen kring en enda gemensam fråga – med ett engagemang och frenesi som endast överträffas av en råtta som trängts in i ett hörn. Vår civilisation, vårt sätt att leva, själva grundvalarna för mänsklighetens existens verkar stå på spel.

Vilken diskussion jag menar? Har ni inte hängt med?!

Nej, det är inte klimatfrågan – aktualiserad av det stundande toppmötet i Köpenhamn (där förresten den viktigaste frågan verkar vara när Obama kommer och var i så fall de amerikanska journalisterna ska bo). Nej, inte heller handlar det om den gamla trista världssvälten, världsfreden eller ens det utopiska tjatet om mänskliga rättigheter – det är något mycket större än så. Det som lockat så många att engagera sig är 2000-talets centrala fråga: ”Lyckas Luuk leda lika lyckosamt som Oldsberg, eller spårar På spåret ur?”

Alliterationen och den något lättköpta ordvitsen är medvetet uselt konstruerade, och syftar till att sammanfatta de krigsrubriker och spaltmeter som producerats i detta ämne. ”Säg din mening om det nya programledarparet: A) Oldsberg hade roligare vitsar, B) Luuk har varit ironisk i andra program, så det var han kanske nu också…? C) Lasse Berghagen är bättre än Anders Lundin, D) Det viktigaste var i alla fall att de inte hade ändrat dekoren.” Och så vidare…

Tänk vad en bråkdel av detta mediala fokus hade kunnat leda till om det handlat om ett relevant ämne? Tydligen bedöms sådant som påverkar innevarande veckas fredagsmys som viktigare än sådant som avgör hur många fler fredagar mänskligheten kommer att få möjlighet att mysa…

Aldrig förr har så många tyckt så mycket om så lite!