Skum tomte i skymningslandet

Vatikanen och den påvliga stolen har sedan urminnes tider haft för vana att utfärda påbud som uppenbart strider mot såväl förnuft som vetenskap. I modern tid har (storhets-)vansinnet bland annat tagit sig uttryck i att den nu sittande Benedictus XVI utan att darra på mitran (i alla fall inte mer än vanligt) slagit fast bl.a. följande:

- Kondomer skyddar inte mot HIV, utan de snarare förvärrar spridningen.
- Homosex är ett lika stort hot som klimatförändringen. Det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualitet som att rädda världens regnskogar från utplåning.
- Att använda sig av preventivmedel är att förneka "sanningen om den äktenskapliga kärleken". (För par som befinner dig i "svåra omständigheter" och inte har råd att skaffa barn så tätt, är det dock tillåtet att använda sig av s.k. säkra perioder!)
- Kvinnliga präster och de biskopar som prästviger kvinnor bannlyses med automatik.

Vän av ordning undrar förstås ”Tänker han aldrig efter innan han uttalar sig?”. Nej, sannolikt inte. Han behöver nämligen inte tänka efter, eftersom han är ofelbar. Jodå, det bestämdes 1870 på Ekumeniska Mötet i Rom under ledning av Pius IX; innehavaren av den påvliga stolen är i alla sina uttalanden i fråga om tro och sedelära ofelbar.

Man har dessutom en aldrig sinande faiblesse för att bannlysa sådant som vanligt folk tycker är roligt. Inte minst cinematografiska alster är ett tacksamt mål för besserwisser den sextonde. Som exempel har Da Vinci-koden, barnfilmen Guldkompassen och nu senast flickmagneten Twilight: New Moon ådragit sig den ofelbara recensentens missnöje.

Måhända inspirerad av en annan (ö)känd landsman (som hade den inte särskilt subtila titeln Propagandaminister) publicerar Vatikanen en guide med "god film" som passar för goda katoliker. Men, varför lägger Den Heliga Stolen (som Vatikanen ödmjukt föredrar att kallas i diplomatiska sammanhang) tid på att ens kommentera dessa filmiska pseudohändelser av uppenbart fiktiv karaktär? Borde man inte koncentrera sig på att sprida kärleksbudskapet, mäkla fred i mellanöstern eller åtminstone missionera för att fånga in fler i den katolska fällan…f’låt, jag menade fållan? Det finns två enkla skäl till detta:

1. Att överlåta till vanligt folk att själva hålla koll på vad som är dikt och vad som är verklighet undergräver ju liksom förutsättningarna för hela det religiösa konceptet. Att hålla församlingarna i herrans tukt och förmaning bygger på att det som predikas uppfattas vara värt ett flitigt inbetalande av tiondet eller mer. Svarta siffror i bokslutet riskerar att förvandlas till tomterött om innovativa affärsidéer, som t.ex. Katolska kyrkans handel med avlatsbrev, undermineras av att syndarna helt plötsligt börjar göra egna rimlighetsbedömningar…
2. Immateriell rätt. Det här med liv efter döden och sagoliknande väsen anser Påven att kyrkan har copyright på sedan länge. Har man lagt ner arbete på att bygga en bra story vill man ju inte gärna att någon annan kommer och skor sig på samma koncept. Särskilt inte när man lagt ner så mycket resurser på marknadsföring och har stora omkostnader för personal, lokaler och löjliga mössor…

För att nyansera bilden av Vatikanen något, väljer jag att även uppmärksamma något gott från den ofelbares krets: John Lennon retade gallfeber på många kristna runt om i världen när han 1966 i en intervju påstod att Beatles var större än Jesus. Vatikanens tidning Osservatore Romano har numera storsint nog förlåtit honom för detta uttalande – 28 år efter att han mördades – med motiveringen att ”som nyrik arbetargrabb förstod han nog inte bättre”. Det är aldrig för sent att ge upp!

PS. Med hänsyn till min ytterst begränsade läsarskara är det sannolikt osannolikt att någon extremistisk katolik läser inlägget ovan, men jag är ändå lite nervös. Den italienske komikern och satirikern Sabina Guzzanti hotades med fem års fängelse bara för att hon hade sagt "Inom 20 år kommer påven att vara där han hör hemma - i helvetet, plågad av homosexuella djävlar. Och väldigt aktiva sådana, inte passiva."
DS.