Skruv och mutter tar steget in i nutiden!

Efter att en kollega påpekat att bloggar är aningen omodernt - det är Twitter som gäller - har jag nu tagit det för mänskligheten mikroskopiska steget (men för mig ett gigantiskt hopp) att börja twittra!

Varför? Jag brukar påstå att jag gillar utmaningar, och nog är det en utmaning att kunna trycka in tillräckligt mycket nonsens på bara 140 tecken. I en blogg kan man gubevars breda ut sig i oändlighet och därvid kunna redovisa åtminstone två perspektiv. Med blott 140 tecken till förfogande finns det onekligen en risk att inläggen blir både onyanserade och enkelspåriga, men å andra sidan tvingas man att vara kortfattad och - förekommande fall - kärnfull.

Varför inte? Sannolikheten att twitter-trenden ska bli omodern torde öka med en faktor 2 i samma ögonblick som min första tweet sprids i cyberrymden...?

Ytterligare ett forum där jag sporadiskt kan publicera mina illa genomtänkta reflektioner - på vilket sätt bidrar det till mänsklighetens fromma?

Nåja, twitter påstås ju ha bidragit till den demokratiska vågen i Tunisien och dess grannländer, men påstås samtidigt ha använts för att koordinera kravallerna i England. Och nu publicerar polisen i Manchester namn och adress på de som dömts i samband med upproret på twitter. De s.k. "sociala medierna" är tydligen som vapen, de är inte bättre än dess användare och dessas syften.

Om sanningen ska fram var min främsta drivkraft att helt enkelt pröva på, och se om jag missade något. Gjorde jag det? Kanske - hade jag inte skaffat mig ett twitter-konto hade jag troligen missat små pärlor som Jonas Gardells "Självgodhet är också en godhet" eller hans makes "Vi brukar själva säga att Finland är ett land där 90% ger de övriga ett dåligt rykte."

Det verkar som att det trots allt finns anledning att hänga med..?

Följ gärna mina små småtankar på @SkruvOchMutter eller läs dem längst ner till vänster på denna sida. Mina något längre haranger kommer dock även fortsättningsvis att dyka upp på denna plats, minst en gång i månaden...

UD eller inne?

En gång för länge, länge sedan beskrevs statens kaka som liten, men säker. Som statsanställd blev man inte rik, men man hade något som inte var lika vanligt i den läskiga och vinstdrivande privata sektorn: anställningstrygghet.

Kakan är fortfarande liten (med vissa politikernära undantag), men allt fler har fått känna av konsekvenserna av rationaliseringar och andra förändringar, med eller utan krav på besparingar  - och med eller utan besparingar som resultat. Bland de mer drastiska förändringarna finns Försvarsmaktens (FM) införande av skyldighet att tjänstgöra utomlands, såväl för militär personal som för civilanställda. De som valde att inte acceptera denna ensidigt beslutade förändring av anställningsavtalet (avtal sluts som bekant mellan två parter) betraktades därvid som övertaliga och sålunda möjliga att sägas upp på s.k. saklig grund enligt §7 LAS (lag om anställningsskydd).

Hårda bud - särskilt som det finns tveksamheter kring huruvida åtgärderna var nödvändiga. Till saken hör nämligen att:

• Det fanns redan cirka 3000 officerare som hade tjänstgöringsskyldigheten inskriven i sina anställningsavtal, utan att någon av dem hade behövt tvingas ut i internationell tjänst. Ansökan på frivillig basis fungerade uppenbarligen tillräckligt bra. Förändringen infördes således inte "på förekommen anledning", utan för att lösa ett problem som inte fanns.
• Stora delar av FM verksamhet bedrivs på hemmaplan (dessutom benämns myndigheten Försvarsmakten, vilket antyder att en icke ringa del av uppgiften är försvar av riket). För denna verksamhet torde ett utlandsobligatorium vara tämligen meningslöst, eller?
• Flera av dessa verksamhetsområden lider de facto av personalbrist - varvid viss personal som tackade nej, och således betraktades som övertalig, inte kan sägas upp förrän ny personal rekryterats, utbildats och skolats in (för statliga myndigheter är tydligen övertalighet ett flexibelt begrepp)! Är detta måhända en bidragande anledning till att FM planerar att spendera 100 Mkr på "varumärkesbyggande"?

Vadan detta orerande om fjolårets nyheter - det har ju redan gått ett år sedan de FM-anställda inledde semestern med att i ett slarvigt formulerat och illa stavat brev få kännedom om denna förändring? Är det för att fakta om vad obligatoriet konkret kommer att innebära äntligen har presenterats? Nej, det ovanstående tjänar endast som bakgrundsbeskrivning, i syfte att kontrasteras mot hur annan statlig personal hanteras. Något överraskande finns nämligen inget obligatorium för personalen vid Utrikesdepartementet (UD), trots att namnet - Utrikesdepartementet - antyder att verksamheten skulle kunna  tänkas ha något med utrikes tjänst att göra.


Foto: JAN RUS



Hur fungerar då frivilligheten på UD? Inte särskilt bra, visar det sig, trots att SVT med dokumentärserien Diplomaterna bjöd UD på en motsvarighet till filmen Top Gun (som anses ha ökat intresset för att söka sig till Flygvapnet ).

Enligt UD:s interna årsrapport för 2010 är det väldigt få sökande till vissa poster. Hans Magnusson vid UD uppger för R&D att "det är tveksamt om de ekonomiska villkoren utgör tillräcklig kompensation för svårt klimat, tropiska sjukdomar, risker med kriminalitet och trafik". Intressant nog är att det framförallt är de UD-tjänstemän som har "tillräcklig erfarenhet av vad en utlandsstationering innebär [som] drar sig för att söka nya tjänster ute i världen".


Är det månne läge för att även UD-personal får ett semesterbrev med information om internationell tjänstgöringsskyldighet?

Fotnot:
Japp, rubriken skulle föreställa en liten dialektal ordvits. På bred skånska uttalas ute som ude, vilket skulle tolkas som "ute i världen" varvid motsatsen följdriktigt blir "inne". Hmm... om man behöver förklara ett "skämt" var det nog inte särskilt bra...

Dåliga nyheter är goda nyheter!

Vad är en nyhet? Eller snarare: vad är det som gör att något betraktas som en nyhet?

Enligt Wikipedia är en nyhet en "aktuell, intressant händelse", medan Nationalencyklopedin beskriver det som "något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd". Det finns en intressant (betydelsefull?) nyansskillnad mellan de bägge definitionerna: "betydelsefull" respektive "intressant". Kan det måhända påverka nyhetsvärderingen om man använder urvalskriteriet betydelsefull eller intressant? Vilken definition verkar det troligast att kvällspressen brukar utgå från?

Av allt som händer och sker under en dag, kommer således det som bedöms vara betydelsefullt - eller åtminstone intressant - att bli en nyhet. En följd av detta torde bli att nyhetsflödet därmed återspeglar tiden, tingens ordning och det samhälle vi lever i. På så sätt kan dåliga och dystra nyheter egentligen vara goda nyheter. Förvirrande? Låt oss ta några exempel:

Exempel 1: "Treåringar åt knark på lekplatsen"
I detta exempel är nog inte nyheten (d.v.s. det intressanta) att treåringarna åt knark på lekplatsen, utan blott det faktum att de åt knark. Att treåringar som äter knark betraktas som en nyhet måste betraktas som goda nyheter, eftersom detta antyder att det inträffade är något utöver det vanliga (d.v.s. intressant/betydelsefullt). Visst är det glädjande?! Om nyheten hade varit det motsatta - att några barn inte åt knark, eller i alla fall inte på lekplatsen - så hade ju det gett en betydligt mörkare bild av vårt samtid.

Exempel 2: "Avled efter fyra larmsamtal" 

Nyheten är inte (trots rubrikens utformning) att det är livsfarligt att ringa larmsamtal, utan att en kvinna dog efter lång väntan på ambulans.

På senare tid har det förekommit intensiv mediarapportering (hade det handlat om hovet hade det nog kallats "drev") om tillfällen då folk som behövt ambulans inte fått det eller att den kommit för sent. Det har alltså betraktats som en nyhet att ambulans inte dykt upp när det behövts, vilket onekligen måste betraktas som något positivt! Den motsatta nyheten - "Ambulansen kom, räddade liv" - hade tytt på en avsevärt mindre effektiv samhällsservice än vad vi vi är vana vid. Kajans och SOS Alarms slogan hade då kanske istället varit "112 - Lätt att slå, Ambulans - Svår att få".

Mediarapporteringen i det här fallet kan för den oinvigde uppfattas som att det råder en utpräglad "förrådsmentalitet" bland operatörerna på SOS Alarm ("Jodå, vi har en ambulans, men den kan vi inte skicka - det kan ju komma någon som behöver den...!").

Att det sker misstag och felbedömningar är i själva verket ett mycket sällsynt undantag (d.v.s. en nyhet); av den miljon ambulansärenden SOS Alarm hanterar varje år, leder endast ca 0,0015% till en anmälan. Normalbilden är således att, som Bo & Holger "sjöng" redan 1982: Ambulansen kommer, vilket den även gjorde när mammorna till de knarkande barnen (i exempel 1, ovan) ringde 112!

Fotnot: Bo & Holger var en garage-punkig avant-garde/experiment-synthpop-duo från Klippan. Kvaliteten på sångprestationen kan kanske vara en ledtråd till varför de valde just denna musikstil...?

Håll skinnet spänt!

Emellanåt dröjer det mellan inläggen. Orsaken är oftast att verkligheten redan är så pass skruvad att det inte behöver kommenteras ytterligare. Att försöka driva med, ironisera över eller parodiera eländet skulle helt enkelt vara som att smascha på en nätrullare. Men... ibland kan man ändå inte låt bli...

Ett närtida exempel på sådant man egentligen inte behöver muttra om - det är redan tillräckligt dumt - är den amerikanska kvinna som i ett TV-program berättade att hon regelbundet injicerar botox i sin åttaåriga dotter. Varför? Jo, för att dölja hennes "skrattrynkor" och därmed öka hennes chanser att vinna i skönhetstävlingar. Dylikt vansinne är svårt att överträffa:

• För det första: Botox?! Mot "skrattrynkor"?! På en åttaåring?!
• För det andra: Eftersom det är olagligt att skriva ut botox till minderåriga, så beställer hon giftet via nätet. Och injicerar det själv. 
• För det tredje: Hon berättar att hon gör det. Och för säkerhets skull berättar hon det i rikstäckande TV (Good Morning America). 
• För det fjärde: Hon riskerar sin dotters fysiska och psykiska hälsa enbart för att öka chansen att vinna en tiara av plast och måhända en pokal gjord av återvunna trumpeter. I en "tävling" där anmälningsavgiften sannolikt överstiger anskaffningsvärdet av sagda troféer.



Bild från abcnews.go.com

Av ovanstående kan man inte dra någon annan slutsats än att kvinnan rimligen inte har särskilt höga studieskulder. Och att hon knappast kan beskrivas som något annat än en "unfit mother". Att kvinnan har döpt sitt barn till Britney, och dessutom vaxar dotterns ben ("det är inte kvinnligt att ha hår på benen"), framstår i sammanhanget som relativit lindriga förseelser... Visst får man en känsla av att själv vara en ganska god förälder, åtminstone i jämförelse med Britneys mamma!

Huvudpersonerna i detta drama bor i Arnold Schwarzeneggenegger-land och de sociala myndigheterna agerade i guvernörens anda - efter att hundratals upprörda TV-tittare anmält kvinnan för barnmisshandel - och omhändertog Britney. En representant för the San Francisco Human Services Agency (!)motiverade ingripandet med följande uttalande: "It's pretty unusual for a mom to be injecting an 8-year-old with botox and certainly is grounds for an investigation". 

"Pretty unusual"? Det är alltså bara ganska ovanligt att californiska mödrar injicerar sina åttaåringar med botox? "Grounds for an investigation"?! Japp, nog finns det motiv för att utreda och det kan rentav vara lämpligt att Britney får ledigt både från sina föräldrar och de s.k. skönhetstävlingarna.

Apropå injektioner, så kan jag inte låta bli att undra om det inte är så att Britneys mamma helt enkelt missförstod det där om att "skönhet kommer inifrån"? 

Fotnot:

Bortsett från de oavsiktligt komiska inslagen i historien, är detta en djupt tragisk händelse som i bästa fall leder till att även amerikanska föräldrar börjar ifrågasätta den ohälsosamma skönhetshetsen. I värsta fall betraktas detta som "en ensam galnings verk" och tramset tillåts fortsätta och sprider sig över resten av västvärlden. Jag hoppas dock att mina barn väljer att släta ut sina rynkor på samma sätt som deras pappa; håll skinnet spänt genom frekvent intag av grädde, smör och socker!

Lång fredag

Nej, rubriken är inte särskriven. Avsikten är nämligen att inbjuda till en kort reflektion över att Långfredagen inte längre är lika lång som den var för ett antal år sedan. 

Bilden lånad från Herregud & co 

Det sägs att tiden går fort när man har roligt, vilket torde innebära att det motsatta gäller; när tiden går långsamt har man tråkigt. När jag var liten var långfredagen en synnerligen lång dag, genomsyrad av inaktivitet. Ur radion strömmade endast begravningsmusik och på TV visades en evig Golgatavandring. Likt utsatt för en välplanerad psykologisk operation upplevde man sig vistas i skuggan av ett religiöst betongblock, hängandes över en, redo att skoningslöst utrota varje antydan till munterhet.

Nu var det inte bara barn som inte fick leka på Långfredagen; även vuxenlek försvårades genom att "offentliga nöjestillställningar" var förbjudna fram till 1969 (i Finland fanns motsvarande lag ända fram till 1999) och både affärer och restauranger stängda.

Så här i retrospektiv kan man inte undgå att fascineras över vilken makt statskyrkan (m.fl.) hade över medborgarna, både direkt och indirekt. Inte nog med att nöjesförbudet var lag, det uppfattades dessutom som både normalt och förnuftigt att befolkningen tillbringade en ledig dag med att anstränga sig att vara så dystra som möjligt. Vår sekulariserade - och aningen förnuftigare - tid har sett kyrkans makt och inflytande minska, åtminstone i Sverige. Frågan är dock vem som har tagit över makten: är det vi själva eller någon annan?

Oaktat ovanstående vill jag avsluta med att påstå att det krävs att man har tråkigt ibland, för att man ska märka när man har roligt. Påskafton var således antagligen roligare förr...

Glad påsk!

Vem ska hjälpa Babylon?

"Would You Buy a Used Car From This Man?" Den retoriska frågan handlade (troligen) ursprungligen om Richard Nixon och formulerades antingen av journalisten Noel Parmentel eller av komikern Mort Sahl. Vad som däremot inte är omtvistat är att citatet blev känt tillsammans med en inte särskilt insmickrande bild av Nixon, där dennes skäggstubb fick honom att  framstå som en korsning av en mafioso och en simpel bedragare. Frasen har med tiden närmast blivit ett talesätt och kommit att betyda "jag litar inte på den här mannen, och det borde inte du heller göra".

Nu är det troligen inte kvinnan på bilden (nedan) som är Babylon, men hur pålitlig hon än ser ut skulle jag ändå rekommendera er att överväga någon annan tjänst om ni behöver hjälp. I det här fallet finns nämligen "skäggstubben" inte i ansiktet utan i själva annonstexten. Frågan är bara om misstaget beror på bristande kunskaper i  "staving" eller om det är korrekturläsningen som inte är korrekt...?



Fotnot:
Mort Sahl kan närmast beskrivas som 1950-60-talens motsvarighet till ståupp-komiker och skrev vid ett antal tillfällen skämt till John F. Kennedys tal. Han var den förste komikern som gav ut en live-skiva och var även banbrytande genom att använda aktuella tidningsrubriker som utgångspunkt för sina monologer, snarare än klassiska "one-liners". När JFK blev president var det dock denne som blev måltavla för Sahls giftiga penna och vassa tunga. Ed Sullivan vägrade låta Sahl berätta Kennedy-skämt i The Ed Sullivan Show, vilket ledde till att han allt mera sällan syntes på TV. När han senare anslöt sig till Jim Garrisons jakt efter sanningen om mordet på JFK (minns ni filmen JFK med Kevin Costner i huvudrollen?) och maniskt kritiserade Warren-kommissionens rapport blev han i praktiken svartlistad och hans föreställningar avbokades.

Skönt att obekväma sanningar inte längre censureras eller hemligstämplas, eller...?

Gör det ont när knoppar brister?

Att det gör ont när kroppar brister har jag egen erfarenhet av. Min sargade kropp bär spår från i stort sett varje kontinent jag besökt, senast efter att ett belgiskt marmorhandfat oprovocerat anföll mig under pågående tvagning av fötter. Nu var det inte gamla krigsskador jag skulle skriva om, även om mitt möte med sjukvården i centralafrika nog skulle kunna fås att låta dramatiskt med hjälp av någon enstaka överdrift. Nej, det är VÅREN som skall hälsas välkommen!

Jag hade förra veckan förmånen att få möta våren i Paris - 23 grader och sol, myllrande uteserveringar, prunkande rabatter och uteliggare utan täckjacka - och efter hemkomsten till Skåne kunde jag konstatera att även hembygden bjöd på vårkänslor. Jag vill inte gå så långt som att påstå att hushållsarbete är särskilt stimulerande, men säsongens första hängning av tvätt utomhus är något speciellt. Värme, en sval bris och blå himmel ger både energi och en känsla av harmoni som sannolikt förlänger livet med flera dagar.

Inte nog med det; dessutom beslutade regeringen i veckan att Försvarsmakten inte får lägga ned stridsledningscentralen i Hästveda, något som värmer lika mycket som vårsolen. Varför? För att den oinvigde ska förstå just denna känsla, krävs det en kort bakgrundsbeskrivning:

För några år sedan (2007-2008) lät sig Försvarsmaktsledningen (FML) luras att tro att det gick att spara ca 3 miljarder genom att:

• lägga ner en väl fungerande skyddad anläggning som kostade mindre än 8 miljoner per år (el, underhåll, driftspersonal o.s.v.),
• bygga en ny anläggning på annan plats (oskyddad, ovan jord) och flytta verksamheten dit.

Beslutet varken dokumenterades eller delgavs på annat sätt än genom en enda diskret mening i Försvarsmaktens s.k. Utvecklingsplan (FMUP). Vid detta tillfälle (mars 2008) angavs det att Hästvedaberget skulle avvecklas senast 2012, och vid något tillfälle var det redan 2009 som gällde (då påstod man att den nya anläggningen skulle vara klar redan året efter "beslutet", trots att processen för luftvärdighetsgodkännande normalt tar minst 5 år). Efter hand som insikten om svårigheterna ökade flyttades dock den avsedda stängningen framåt i tiden.

Detta kan väl inte vara hela sanningen? Med en enkel överslagsräkning blir ju resultatet att det skulle tagit mer än 300 år att spara de där 3 miljarderna - under förutsättning att den nya lokalen var gratis och att det inte kostade något att avveckla Hästvedaberget... Visst låter det orimligt, men i själva verket var det värre än så!

Avseende den nya lokalen, så visade sig att man hade tänkt hyra en fastighet, lokaliserad utanför Enköpings garnisons trygga staket, med avsikt att försöka köpa den i ett senare skede - efter att först ha investerat fast sig i sagda byggnad - d.v.s. under förhållanden som måste beskrivas som "säljarens marknad". Hyran för den nya lokalen var dessutom drygt fem gånger dyrare än kostnaden för Hästvedaberget, och även om den köptes hade kvadratmeterkostnaden blivit 3-6 gånger så hög. Smalare men vassare? Nja, snarare trängre och dyrare... De utlovade miljarderna i besparing verkar redan nu ha varit något förhastade, men bara vänta. Det blir värre!

Avseende avvecklingskostnader, dök det upp tvenne farthinder; för det första visade det sig att Hästvedaberget innehöll både teknik och personal som måste finnas kvar i området, varför det skulle krävas ny- eller tillbyggnad av ett antal mindre anläggningar i regionen. Kostnad? Ett minst tvåsiffrigt antal miljoner, vilket således är något dyrare än gratis. För det andra visade det sig att avveckling av själva bergrummet skulle kosta ungefär lika mycket som 75 års drift av anläggningen - så även om den nya lokalen hade varit gratis hade det således tagit närmare 400 år innan de utlovade besparingarna hade funnits på kontot.

Inte nog med detta, man tänkte sig också att: 

• avveckla det befintliga stridsledningssystemet (som togs i drift någon månad innan "beskedet" om avveckling),
• ersätta detta genom att köpa något nytt (oklart vad, men prislappen bedömdes av sakkunniga ligga på 5 miljarder, utöver de 5 miljarder som redan kastats i NBF-sjön).

Förvånansvärt nog hade varken de som initierade eller de som fattade beslutet någon konkret uppfattning om vad det nya systemet egentligen skulle åstadkomma, varför ett något seriösare målsättningsarbete sattes igång - ett år efter att beslutet delgivits! Detta arbete gav inledningsvis resultatet att begreppet Gemensam Ledningscentral/Lägescentral (GLC) ersattes av Gemensam Lägesinformation (GLI), eftersom det var informationen som var det centrala, inte centralen... Dessutom visade det sig (ca maj 2009) att en förutsättning för verksamhetens bedrivande - om planen skulle kunna genomföras - var att ytterligare en ny anläggning byggdes, samt att Hästveda fanns kvar. Den utlovade koncentreringen av stridsledning och luftbevakning skulle således resultera i fler verksamhetsorter, inte färre! Slutsats? Avvecklingstidpunkten flyttades fram ytterligare, den här gången till 2014-12-31, d.v.s. 7 år efter "beslutet"!

De snabba besparingarna tycktes allt mer illusoriska, och vid det här tillfället kan det inte ha varit något annat än prestige som drev FML att envist stå (någorlunda) fast vid sitt beslut. Jag undrar om inte senareläggningen dessutom bottnade i en förhoppning om att hinna byta befattning innan planen slutligen skulle möta verkligheten och därmed själv slippa att hantera konsekvenserna? Tack och lov hade regeringen det mod och den förmåga som FML saknade; modet att bortse från prestige, förmågan att genomskåda powerpoint-baserade drömmar och insikten att verkligheten måste accepteras - den går inte att avgränsa bort.

Tragiskt nog verkar FM inte särskilt tacksamma över att regeringen räddat dem från att begå ett irreparabelt misstag; generalen Brännström fortsätter att hävda att "Försvarsmaktens inriktning har varit att koncentrera verksamheten" (trots att planen innebar verksamhet på fler orter) och att "regeringens beslut [innebär] en ökad kostnad" (trots att inte ens förespråkarnas mest fantasifulla glädjekalkyl utlovade några substantiella besparingar). Det tycks mig som att Brännström antingen bör byta rådgivare eller jobb. Kanske kommer söndagens Dokument Inifrån (där FM användning av konsulter granskas) leda till att någon befattning på Högkvarteret plötsligt blir vakant?

Avslutningsvis konstateras att ett antal knoppar måste ha brustit för att envisas med att försöka genomföra detta vansinnesprojekt. Undrar om det gjorde ont?

Chokladboll, chokladboll, chokladboll

Emellanåt finner jag mig tvungen att besöka det lokala konditoriet. Tvungen? Jo, eftersom ekonomernas teorier om konkurrens och "survival of the fittest" inte fungerar på landsbygden och det därmed bara finns ett fik i byn. Jag har således inget val när familjens behov av nybakta tekakor eller sockerbemängda bakverk ska tillfredsställas.

Föreståndarinnan för etablissemanget erbjuder dock ypperliga tillfällen att öva sig i tolerans och tålamod, eftersom hon gärna pratar både högt och länge med den kund som betjänas. Detta får till följd att långa köer blir längre och kundernas privatliv blir mindre privat, samtidigt som föreståndarinnan får tillfälle att för en ofrivillig publik delge allsköns triviala detaljer ur hennes vardag. Till råga på allt är det aldrig något intressant som avhandlas, varvid ens väntan på audiens hos lokalens självutnämnda medelpunkt inte ens erbjuder något smaskigt att återberätta...

Senast jag kommenderas att inhandla något sött till förmiddagsfikat, fick jag dock uppleva en ordväxling som förtjänar att kommenteras. Framför mig i kön fanns en man i 50-årsåldern (plus/minus 15 år) med en yngling, som jag bedömde vara mannens avkomma, i släptåg. Ynglingen ville uppenbarligen ha något att tugga på eftersom han grymtade och pekade uppfordrande på en avdelning i kakdisken. Mannen, som tydligen förstod vad ynglingen avsåg med sitt grymtande, utbrast då "osså en nejgerboll te pågen". Beställningen följdes av en deklaration - inte utan stolthet i rösten - om att han minsann har sagt "nejgerboll" hela sitt liv, och varken kan, orkar eller vill ändra på det.

Vilkla slutsatser kan man dra av uttalandet? För det första: Mannen är uppenbarligen medveten om att det rekommenderas att undvika att använda benämningen "negerboll" på aktuellt bakverk. För det andra: Mannen anser sannolikt att skälet för rekommendationen inte är tillräckligt viktigt för att han ska bemöda sig med att lära in eller vänja sig med någon ny benämning. För det tredje: Mannen tycks inte vara medveten, eller helt enkelt int bry sig, om vilket beteende han för vidare till nästa generation. För det fjärde: Mannen är dessutom stolt över att vara lat och konservativ. Det kan ju i och för sig vara så att han inte förstod vilken del av begreppet som kunde uppfattas som nedsättande och stötande; ne eller gerboll...?

Kan mannens lathet förlåtas? Nja, om vi betraktar dagens språkbruk och jämför det med vilka ord och uttryck som användes för 30, 20 eller bara 10 år sedan finner vi att det har tillkommit fler nya uttryck än vad vissa människor har i hela sin aktiva vokabulär. Jag är dessutom säker på att mannen utan att protestera vant sig vid att säga "termos" i stället för "TV-kanna" och kanske rentav "nätet" i stället för "internet" eller "world wide web". Varför är det så lätt att ta till sig vissa nya begrepp, men inte sådana som ersätter ord med en historiskt negativ laddning?

Är då "negerboll" verkligen negativt laddat? Ja, det är det. Förre integrationsministern Nyamko Sabuni har sagt följande: "Svarta har aldrig själva kallat sig negrer. En neger är en degraderad, sinnesslö, lägre stående människa och att kalla någon neger och inte mena något illa med det är att likna vid att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det." Förre Diskrimineringsombudsmannen (DO) Margareta Wadstein ansåg (i samband med att ett konditori i Sjöbo blev anmält år 2003) att "ordet negerboll inte ska användas överhuvudtaget, eller ordet neger och kombinationsord där det ingår. [...] Att försvara ordet genom att hävda att 'det har vi alltid sagt' håller inte."

Själv anser jag att det tillhör vanligt folkvett att inte med berått mod använda ord man vet kan uppfattas som kränkande. När debatten om "negerbollen" var som hetast under förra decenniet förekom ofta argument som påstods hänvisa till YGL (Yttrandefrihetsgrundlagen), ett lagrum vars syfte är att "säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande." Nu är det dock inte så att YGL ger medborgaren fritt spelrum att förtala och förolämpa folk när man känner för det, och dessutom innebär en rättighet att säga vad man vill inte nödvändigtvis en skyldighet att vräka ur sig vad som helst. Ibland är det bättre att vara tyst och bli tagen för en idiot, än att öppna munnen och undanröja alla tvivel...

Vad jag egentligen försöker säga är att jag hellre sett att mannen ifråga agerade med samma engagemang och övertygelse i något ämne som är viktigt, snarare än för en förment rätt att använda uttryck som tveklöst har sina rötter i slaveriets och rasbiologiska institutets tidsålder.

Vad ska då den stackars (sinnes-?) slöe mannen säga i stället? Svenska Akademiens Ordlista brukar veta råd, och i detta fallet anger man uttryckligen "Använd hellre chokladboll". Chokladboll, chokladboll, chokladboll... Inte särskilt jobbigt, eller? Att avstå från att använda uttryck som neger, lapp, bög eller vad du vill är inte heller särskilt ansträngande. Det enda som krävs är samma hänsyn man visar sin omgivning. En bekant till mig gillar inte att bli kallad Gudrun (han heter Magnus) och det respekterar jag. Svårare är det inte!

Åsa-Nasse

Vad har bokhyllan Billy, drottning Silvia och Åsa-Nisse gemensamt?

Jo, alla deras fäder var nazister. Billys "pappa", Ingvar Kamprad, var på 40- och 50-talet medlem i den nazistiska organisationen Nysvenska rörelsen, Silvias pappa var medlem i "det riktiga" nazistpartiet, och Åsa-Nisses skapare Stig Cederholm tog värvning i Waffen-SS, var med och avrättade judar i Ukraina och såg till att Norge blev "judenrein". På Cederholms begravning 1980 hölls minnestalet av Per Engdahl, Nysvenska rörelsens grundare och Kamprads gamle vän.

Kan då denna trio lastas för sina brun-svarta rötter, det var ju inte de som var nazister? Billy är en bokhylla och kan således svårligen ta avstånd från varken sitt eller Kamprads förflutna. När Expressen 1994 upptäckte att IKEA-grundaren varit medlem i Hitlers svenska fan-club, körde Kamprad en "Rosengrenare" och menade att han inte förstod att rörelsen innehöll nazistiska element – det var något som han upptäckte först senare.

Åsa-Nisse finns inte på riktigt (det är en seriefigur) och har något svårt att på egen hand deltaga i den offentliga debatten. Ett uttalande från Åsa-Nisse skulle sannolikt kritiseras för att det inte lät som att han menade vad han sade, utan att någon PR-konsult hade lagt orden i hans mun...?

Men, Silvia är ju i princip en riktig person och borde väl kunna ta bladet från munnen? Hovet anser dock att det inte finns någon anledning att kommentera något som hände innan Silvia föddes, utan att man helt enkelt kan låta det bladet i historieboken vara ovänt. Något tydligt avstånd från faderns politiska ställningstagande och/eller opportunistiska agerande delges inte, även om man meddelar att "självklart beklagar Drottningen att hennes far blev medlem 1934 i det Nationalsocialistiska partiet."

Lika självklart som huvudpersonernas taffliga försök att fjärma sig från nazismens historiska och nutida gärningar, ledde avslöjandena (som samtliga låg flera år tillbaka i tiden) till en upphetsad debatt med de obligatoriska jämförelserna mellan nazistiska och stalinistiska massmord. Rikard Ulvshammar tycker att det gör väl inget att Cederholm var nazist eftersom "det finns en massa kommunister som också skrivit böcker", vilket bemöts av signaturen humm med följande uttalande: "Att jämföra nazism med kommunism är bara okunnigt. Kommer själv från ett östeuropeisk land. Tråkigt och trist kan det ha varit ibland, men systematiskt mördande är något helt annat."

Hur någon ens kan komma på tanken att försvara, eller åtminstone förringa, Hitler-tysklands judeutrotning genom att hänvisa till att det "minsann dog fler i de sovjetiska utrensningarna" är minst sagt förbluffande. Hittills har dock ingen försvarat folkmordet i Darfur med att "de hade ju ihjäl folk i Rwanda också"...

Nyheten om Åsa-Nasses arvssynd uppskattas inte i Vetlanda kommun. Planer på att, i svallvågorna efter den nyligen släppta "Wälkom to Knohult"-filmen, mjölka turister i ett "Åsa-Nisse-land" får nog revideras. Vetlanda-borna har kastat avundsjuka blickar på Vimmerbys Astrid Lindgrens värld, men de associationer som Stig Cederholms värld skulle ge, torde inte locka så många barnfamiljer...

När Katarina Forsberg, kommunikationsstrateg på Vetlanda kommun, konfronteras med Cederholms meriter, säger hon: "Om det är sant så är det inte roligt, men jag uppfattar inte Åsa-Nisse som nazist" och tillägger för säkerhets skull: " Nazism är inget som vi står för i Vetlanda kommun." Se där, ja!

Fotnot:
Begreppet "Rosengrenare" härstammar från Björn Rosengrens besök på Tabu, som bortförklarades med att han inte förstod att det var en porrklubb. Personalen vara bara lite annorlunda klädda och dessutom immade glasögonen igen...

Även andra fackpampar har försökt rättfärdiga porrklubbsbesök med att de inte förstod var de var, bl.a. när ledningen för Metalls avdelning 112 i Trollhättan hade fört den fackliga kampen genom att gå på porrklubb, dricka sprit och köpa sexleksaker för medlemmarnas pengar.


I ärlighetens namn ska det understrykas att sexleksakerna inte var till gubbarna själv. Dåvarande kassören berättar: "Det var skojpresenter till våra kvinnliga medarbetare. De hade börjat känna sig lite åsidosatta när vi skrönade om våra resor och ville kanske känna att de var med på ett hörn. Så vi gick till affären och köpte var sin löspenis." Jämställdhet när den är som bäst! Kan förresten den här historien ha något samband med näringsministerns avoga inställning till att ekonomiskt stödja SAAB-fabriken i Trollhättan?

Bild från Nyheter24.se


Fotnot 2:  Apropå gamla nazister, så har den s.k. bloggaren Kissie (eller stavas det som det låter?) i sin egen självupptagenhet hotat en reporter med stryk om denne inte tog bort en artikel som handlade om hennes och hennes brors utdelning av klistermärken för Nationalsocialistisk front. Lyssna gärna på det inspelade samtalet och upplev de blandade känslorna av stor humor, förfäran över vilka förebilder våra ungdomar har samt den unkna känslan av löss i flaggan.

Bomber och kolhydrater

Efter Tranåsterroristens härjningar börjar äntligen befolkningens vaksamhet att skärpas. Dagens "Gresablad'" (Skaraborgs Läns Allehanda, uttalat på västgötska) innehåller tydligt exempel på detta. På tåget från Stockholm till Göteborg tyckte några av passagerarna att en man hade ”betett sig nervöst”. Eftersom det dessutom såg ut som att han hade hade en bomb  under jackan, larmades polisen av de vaksamma och plikttrogna medborgarna. Lagens långa arm ryckte ut, men kunde "ganska snart konstatera att det mannen hade under jackan inte var något annat än 'en begynnande mage', enligt Skövdepolisen...

Notisen förtäljer dock inte:
- huruvida den misstänkte mannen upplevde att de misstänksamma medpassagerarna "betedde sig nervöst"?
- huruvida restaurangvagnen fick fler besökare, eller om de misstänksamma stannade kvar och höll ett öga på den misstänkte mannen?
- huruvida den "begynnande magen" hade götts av/i sagda restaurangvagn?
- huruvida begrepp som "begynnande mage" är något som lärs ut på Polishögskolan och hur, i så fall, den fastställda nomenklaturen skulle beskriva t.ex. professor Leif GW Perssons mage? Kan denna måhända anses ha passerat stadiet "begynnande" och rent av betecknas som enbart "mage"...?

En ytterligare aspekt skulle kunna vara att den hälsohyllande och dito ivrande tidsandan fått sådant genomslag att vanligt folk förleds att tro att individer med BMI över det rekommenderade antingen inte längre finns, eller åtminstone har vett att hålla sig hemma. Hur ska man annars förklara att de vaksamma passagerarna uppenbarligen ansåg att den enda naturliga förklaringen till att mannens jacka putade ut var att det dolde sig en bomb därunder? Att det som putade ut var en putmage (eller åtminstone en begynnande sådan) var tydligen inte en rimligt alternativ...

Apropå putmage såg jag följande expertråd i Expressen (under rubriken Så slipper du din putmage): Situps är det sämsta du kan göra. Med risk för att det leder till kroppsvisitation i Skövde, tackar jag för tipset, suger i mig en semla till och lutar mig tillbaks i soffan!

En smal sak - Om platta paket och tjocka sedelbuntar

Per-Albin byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det och Janne Josefsson smygfilmade det.

Ingen lär väl ha missat att SVT:s Uppdrag Granskning har avslöjat att Ingvar Kamprad har tryggat sin ålderdom genom att gömma undan cirka 100 miljarder i en "topphemlig stiftelse i skatteparadiset Liechtenstein". Man har dock missat den kanske mest intressanta frågan; är det även där han har gömt de saknade skruvarna till min Billy-hylla?

Den konspiratoriskt lagde hävdar med bestämdhet att det inte är något misstag när det saknas något i ett platt IKEA-paket. Kan man tjäna miljarder på att sälja korv med bröd för 5 kronor styck, är det väl inte orimligt att anta att en missad träplugg i var tredje paket så småningom kan bli en rejäl slant. Det sägs ju att det inte är på de stora inkomsterna man blir rik, utan på de små utgifterna...

I det småländska kynnet är livet inte bara pengar, det är ränta också - och räntan blir större om man inte slösar pengar i onödan. Enligt en av Kamprads tidigare assistenter är det "en dödssynd" inom IKEA att betala mer än man absolut måste. Mot bakgrund av detta känns det helt naturligt att ordföranden i IKEA:s moderbolag, Göran Grosskopf (jodå, han heter faktiskt så), är före detta skatteprofessor. På hans meritlista saknas tidigare kunskap om möbelhandel, vilket måhända uppvägs av att han har varit rådgivare åt en annan folkhemsbyggare: Rysslands president Putin. När får vi se bokföringspaketet Vladimir i IKEA-katalogen?



Bild från http://www.canarypete.be/

Borta bra, hemma fest

Rubriken ovan är stulen från lokaltidningen Östermalmsnytt (upplaga: 40.700, distributionsområde: gissa). Att jag så oförblommerat lånar rubriken beror på att jag även tänkte sno friskt av den därtill hörande "artikeln". Ibland överträffar verkligheten dikten och i det här fallet får texten tala för sig själv, om än med några små kommentarer insprängda mellan de fullständigt autentiska citaten:

När tunnelbanan står stilla, minusgraderna minimerar kötålamodet och istappar hotar salongsberusade stockholmare till livet finns bara en vettig lösning inför helgen - hemmafest. Men hemma är inte krogen och andra regler gäller. Vi ger dig alla do's and don'ts.

Bara en vettig lösning? Hemma är alltså inte krogen... vilket innebär att det är andra regler som gäller?

Efter denna smaskiga ingress ges läsaren konkreta tips om hur man beter sig när man "går på hemmafest" respektive när man "fixar hemmafest". För den presumtive hemmafestgästen ges tips avseende Spotifyhyfs ("Här är regeln därför stenhård: man får queua men inte byta") och huruvida man får ta med sig kompisar ("Här gäller det att vara lyhörd. Bor värden i en etta med  kokvrå finns uppenbara problem med extra gäster").

Ska man komma i tid eller ej? Svaret ges med bestämdhet: "Punktlighet är en dygd i de flesta fall, så icke här" eftersom man då kan riskera att möta en "dammsugande värd i mjukisbyxor". Tydligen är det dessutom så att "komma alltför sent är inte heller riktigt okej" eftersom det "lätt skapar dålig stämning". Man ska således inte komma för tidigt och inte för sent. Rätt ankomsttid enligt den korrekta hemmafestetiketten beskrivs enligt följande: "En halvtimme till en timme efter utsatt klockslag känns lagom." Man får kanske hoppas att det inte bjuds på varm mat?

Ska man ta med en present? Svaret anges stå "i direkt relation till gästens ålder", vilket utvecklas enligt följande:

Om du är 17 räcker det med ett sexpack folköl till husbehov, börjar du närma dig de trettio kan det vara värt att fundera på att ta med en flaska vin. Är hemmafesten av födelsedagskaraktär är present alltid obligatoriskt, oavsett vad födelsedagsbarnet har uppgett vid inbjudan.

Tänk, jag trodde det var 18-årsgräns för att köpa folköl - och borde inte även värdens ålder vara en parameter att ta hänsyn till? En sexpack folköl innehåller motsvarande 10,5 centiliter ren alkohol - är det lagom för "husbehov"? Räcker det att "fundera på att ta med en flaska vin" när man blir lite äldre? Artikeln ger tyvärr inga svar på hur man beter sig när man inte längre närmar sig 30 utan har passerat. Kan det vara så att vid 30 bör man sluta fundera, göra slag i saken och verkligen ta med sig en flaska vin?

För hemmafestfixaren ges anvisningar endast på två områden:

Trapplappen! Att ha fest hemma är förstås en rättighet i både bostadsrätt och hyresrätt. Hur mycket hänsyn man måste ta till mindre festsugna grannar beror på hur lyhört man bor och på grannars tålighet, men oavsett antalet surgubbar i huset hör det till god ton att sätta upp en lapp i trapphuset och förvarna. [...] kanske ... göra som en vän inför sin flyttfest i höstas och sätta upp små påsar med öronproppar bredvid lappen på föreningens anslagstavla.

Vad ska jag bjuda på? Här är regeln enkel: någonting bjuder man på. Vill man ordna en spritbuffé som räcker hela kvällen eller göra en Ove och ställa fram ett paket salta pinnar är däremot frivilltigt.

Det är således antingen spritbuffé eller salta pinnar som gäller. Blir inte det som kaffe utan grädde, eller grädde utan kaffe? Tydligen kallas det att "göra en Ove" när man bara bjuder på salta pinnar. Vem är denne Ove; är han månne en surgubbe? Vad kallas det när man bjuder på spritbuffé - göra en Christer P? Ska man tolka det som att "god ton på Östermalm" är begränsat till att förvarna och dela ut hörselproppar - och sedan festa loss till spritbuffén eller de salta pinnarna tar slut? 

Avslutande reflektioner:
- När det aktuella numret av Östermalmsnytt färdigställdes får man anta att ett visst urval avseende innehållet gjordes. Vad handlade de artiklar om, som valdes bort för att ge plats åt detta journalistiska mästerverk?
- Mot bakgrund av den bild av vad som anses vara "normalt" som antyds mellan raderna i den ovan citerade artikeln; är det konstigt att man kan uppleva en viss känsla av kulturkrock vid vistelse i människobyn?!

En rättvis revisor?

Om revisorer är det svårt att inte ha fördomar. "Lika tradig som en rättvis revisor" sjöng det förnämliga 90-talsbandet Dolkenihåsan (anförda av den bombastiske bibliotekarien Mats P) i låten En tradig figur.

Sveriges kanske mest kända revisor, Inga-Britt Ahlenius, slår nu ett slag för att förändra bilden av revisorer som knastertorra dysterkvistar. När hon avslutade sitt femåriga mandat som chef för FN:s interngranskning OIOS, delgav hon några väl valda synpunkter i en rapport till generalsekreteraren. Av rapporten har det nu även blivit en bok (ett utdrag finns på dn.se) med titeln ”Mr Chance. Om FN:s förfall under Ban Ki-Moon”.

Budskapet i såväl rapport som bok är, precis som titeln antyder, att Ban Ki-moon är en sällsynt misslyckad generalsekreterare. Hans bristande ledarskap och administrativa (o-)förmåga har lett till att "sekretariatet är statt i förfall. Det inte bara faller isär, det är på drift mot irrelevans.”

Om ni tyckte att denna feedback var för subtil, finns det tydligare exempel: ”Ert sätt att agera är inte bara beklagansvärt utan förkastligt. Era handlingar saknar motstycke, och är enligt mitt förmenande synnerligen genanta för er själv”.

Efter att ha gått omkring och inbillat mig att jag lider av patologisk ärlighet (ett sjukligt tvång att alltid säga vad man tycker) har jag nu kommit till insikt. Jämfört med Stålrevisorns uppfriskande raka besked är jag närmast att betrakta som en räddhågsen och försynt diplomat - kanske rent av i nivå med den mumlande sydkoreanen?

Att Ban Ki-moon dessutom inte verkar ha något egentligt intresse av att leda generalsekretariatet, leder osökt tankarna till en annan "ofrivillig" befattningshavare. Måltavlan Ki-moon har dock ännu inte meddelat huruvida han anser att kritiken ska hanteras genom att "vända blad" eller genom att abdikera...

Trots att det verkar som att Ahlenius har fog för sin, som det heter på journalistspråk, svidande kritik, kan jag inte låta bli att hoppas att beskrivningen inte är allt för träffsäker. Avsaknaden av kritik från övriga i FN:s toppskikt skulle i så fall kunna tolkas som att de saknar både civilkurage och tjänstemannaheder. Att dessa världsfredens väktare prioriterar sin egen anställningstrygghet och därigenom tillåter generalsekretariatet att förfalla är inget som gynnar min skönhetssömn!

Från såpa till soppa

"57 channels and nothing on..." sjöng Bruce Springsteen (USA:s svar på Bryan Adams). Inte nog med att det är en av hans sämre låtar, han hade dessutom fel! Huvuddelen av kanalerna sänder numera dygnet runt och TV-tablåerna är sprängfyllda av program. Den vakne iakttagaren konstaterar dock att det faktiska utbudet är aningen likriktat. Trenden har länge varit att framgångsrika "programformat" inte bara upprepas, med eller utan marginella modifieringar, utan även kopieras rakt av. Likt flockdjur har programdirektörerna låtit tablåerna domineras av en trend i taget; såpa på såpa blev dokusåpa på dokusåpa blev matlagningsprogram på matlagningsprogram blev...

Varför? Bristande kreativitet, maximalt fokus på "vad folk vill ha" och en rädsla för att misslyckas (d.v.s. inte få tillräckligt med tittare och reklamintäkter) torde förklara huvuddelen av likriktningen. En naturlig följd av denna s.k. marknadsanpassning är att programmen har börjat smälta samman. Man nöjer sig inte längre med att bara kopiera, utan använder numera de vinnande koncepten som ingredienser i en närmast industriell programsoppa.

Robinson lockade tittare och det gjorde även (av någon outgrundlig anledning) Big Brother. Äktenskapet mellan sol och korniga sängkammarscener fick sin avkomma i Paradise Hotel. Kryddat med en nypa Baren blev resultatet en oäkting i form av soppan Kungarna av Tylösand. Matlagningsprogrammens popularitet (åtminstone illustrerat av antalet kopior) har nu, med influenser från Idol och Talang, resulterat i Sveriges Mästerkock. 

Vad kommer härnäst? En snabb blick i en av nätets alla TV-tablåer avslöjar att dagens utbud främst består av matlagninsprogram, bantningsprogram, hus-/byggprogram, diverse fruar, serier som utger sig för att vara komedier, samt ett antal olika (tror jag i alla fall) program om brottsplatstekniker i olika ändar av USA.

Den naturliga följden torde således bli ett program där skönhetsopererade kändisaspiranter först bygger ett kök,  kokar soppa på en spik, varefter utröstning (baserat på hur mycket deras respektive går ned i vikt genom att endast sörpla i sig deras mat) vidtar. Programserien inleds självklart med klipp från de obilgatoriska uttagningsproven (auditions på nysvenska), uppvisandes skrattretande scener med folk som slår sig på tummen och inte kan skilja på fond och fondue. Allt filmas genom mikroskop och kommenteras ihärdigt av någon avdankad komiker och Leif GW Persson. Det får ju inte vara för roligt, då kan man bli beskylld för lyteskomik och att utnyttja folk...

Efter fusion cooking kommer således fusionerade programformat. Programmen kommer dessutom att innehålla så mycket produktplaceringar att det blir omöjligt att skilja programmen från reklampausen (eller reklamen från programpausen...). Kom ihåg var ni läste det först!

Redaktörernas känsla för snö

En av de mindre väntade konsekvenserna av den långa, smörika vintern är språklig förnyelse. Efter att mer eller mindre oavbrutet ha kryddat löpsedlarna med snö - kombinerat med de klassiska kvällstidningsorden kaos och chock - stod våra rubriksättande hjältar för en verklig (nåja) chock i fredagens aftonblad. Efter att Expressen deklarerat att en snöattack var att vänta, kontrade Aftonbladet med nyordet snösmocka. Smaka på det: snösmocka, snösmocka, snömocka, komocka...

Att kvällstidningarna sprider dynga är förstås ingen nyhet, men denna skapelse ger anledning till ett flertal funderingar. För det första: artiklarna i sagda tidskrifter är ofta försedda med namn och bild (s.k. byline) på de som skrivit och fotograferat, men när får vi se namn och bild på rubriksättarna? Prestationer av dylika proportioner förtjänar att uppmärksammas! Låt inte längre denna förtryckta grupp vistas i skuggan av tidningarnas övriga medarbetare. Reportrar, ledarskribenter och fotografer har haft sin stund i rampljuset, fått sina priser och suttit i sina TV-soffor - nu är det rubriksättarnas tur!

För det andra kan man fundera på hur användandet av dessa nyord  bör tolkas på ett lite djupare plan. Rapporteringen om förväntade snömängder och konsekvenser för trafiken förtäljer att det huvudsakligen är SJ:s fel att det snöar, men eftersom generaldirektörens månadslön inte ensamt kan förklara alla halkolyckor och tak som rasar in krävs det i enlighet med kvällstidningslogiken även en annan bov i dramat. Det intressanta med uttrycken snöattack och snösmocka är att man anar att rubriksättaren tror - eller vill få oss att tro - att det finns en personlighet och ett syfte bakom nederbördens illusoriskt snövita samvete. Både smockor och attacker är riktade handlingar och utdelas av någon, mot någon. Är det början på en återgång till gammal hednisk religion - där stenar, träd, vind och väder tros ha själar och tankar - vi ser början på?

Slutligen, eftersom Let's dance återigen härjar i både TV-tablå och på löpsedlarna, vill jag redan nu förvarna om att den obligatoriska  rumpchocken kommer att ersättas av en rumpsmocka, medan sommarens Allsång sannolikt kommer att bjuda på minst en nakensmocka. Kom ihåg var ni läste det först!