Lång fredag

Nej, rubriken är inte särskriven. Avsikten är nämligen att inbjuda till en kort reflektion över att Långfredagen inte längre är lika lång som den var för ett antal år sedan. 

Bilden lånad från Herregud & co 

Det sägs att tiden går fort när man har roligt, vilket torde innebära att det motsatta gäller; när tiden går långsamt har man tråkigt. När jag var liten var långfredagen en synnerligen lång dag, genomsyrad av inaktivitet. Ur radion strömmade endast begravningsmusik och på TV visades en evig Golgatavandring. Likt utsatt för en välplanerad psykologisk operation upplevde man sig vistas i skuggan av ett religiöst betongblock, hängandes över en, redo att skoningslöst utrota varje antydan till munterhet.

Nu var det inte bara barn som inte fick leka på Långfredagen; även vuxenlek försvårades genom att "offentliga nöjestillställningar" var förbjudna fram till 1969 (i Finland fanns motsvarande lag ända fram till 1999) och både affärer och restauranger stängda.

Så här i retrospektiv kan man inte undgå att fascineras över vilken makt statskyrkan (m.fl.) hade över medborgarna, både direkt och indirekt. Inte nog med att nöjesförbudet var lag, det uppfattades dessutom som både normalt och förnuftigt att befolkningen tillbringade en ledig dag med att anstränga sig att vara så dystra som möjligt. Vår sekulariserade - och aningen förnuftigare - tid har sett kyrkans makt och inflytande minska, åtminstone i Sverige. Frågan är dock vem som har tagit över makten: är det vi själva eller någon annan?

Oaktat ovanstående vill jag avsluta med att påstå att det krävs att man har tråkigt ibland, för att man ska märka när man har roligt. Påskafton var således antagligen roligare förr...

Glad påsk!