Bragdguld...

... är undertecknad knappast värd för detta enkla lilla inlägg. Någon som däremot förtjänar att uppmärksammas är blogg-kollegan Medelåldersmannen. Efter en dvala som varat längre än min egen, har han äntligen - på allmän begäran (eller i alla fall på min) - i rask följd producerat flera inlägg av hög kvalitet.

Anledningen till att denne förnuftets megafon varit passiv under så lång tid uppges vara att han har gått omkring och känt sig nöjd och därmed inte uppbådat tillräckligt med irritation för att motivera ett inlägg. Tack och lov har nu hans förblindande täcke av förnöjsamhet börjat att spricka upp och han har återigen börjat notera verkligheten som den är: full av irritationsmoment. Låt oss, för konstens skull, hoppas att hans perception fortsätter att fungera!

Min egen passivitet, då? Jag hade tänkt att skylla på någonting i stil med talesättet "har du inget snällt att säga...", men den nakna sanningen är snarare:
- lättja (vilket är nästan samma sak som nöjd?)
- tidsbrist (jag tror att det kallas "livspussel" på modern svenska)
- samt, inte minst, svårigheter att välja ämne - det finns ju så fantastiskt mycket att reta upp sig på! Blott Vatikanens alla stolligheter skulle kunna hålla en stackars bloggare sysselsatt årets alla dagar!

Fotnot: Ja, uttrycket "blogg-kollega" känns något malplacerat, främst eftersom det oundvikligen ger associationer till blonda småflickor som med tveksam meningsbyggnad och kreativ stavning kallskriver om mode. Den gode Medelåldersmannen är såväl intellektuellt som fysiskt så långt från dylika stureplansfenomen man kan komma. Dessutom kan man invända att det är mig förmätet att implicit beteckna mig själv som "bloggare", när jag inte har skrivit något på åtta månader...

Apropå modebloggare - är det någon av dem som har kommenterat ordförande Åkessons (SD) folkdräkt? Bra kläder när man ska dra en vals eller hålla på med bugg - åtminstone humbug.