Chokladboll, chokladboll, chokladboll

Emellanåt finner jag mig tvungen att besöka det lokala konditoriet. Tvungen? Jo, eftersom ekonomernas teorier om konkurrens och "survival of the fittest" inte fungerar på landsbygden och det därmed bara finns ett fik i byn. Jag har således inget val när familjens behov av nybakta tekakor eller sockerbemängda bakverk ska tillfredsställas.

Föreståndarinnan för etablissemanget erbjuder dock ypperliga tillfällen att öva sig i tolerans och tålamod, eftersom hon gärna pratar både högt och länge med den kund som betjänas. Detta får till följd att långa köer blir längre och kundernas privatliv blir mindre privat, samtidigt som föreståndarinnan får tillfälle att för en ofrivillig publik delge allsköns triviala detaljer ur hennes vardag. Till råga på allt är det aldrig något intressant som avhandlas, varvid ens väntan på audiens hos lokalens självutnämnda medelpunkt inte ens erbjuder något smaskigt att återberätta...

Senast jag kommenderas att inhandla något sött till förmiddagsfikat, fick jag dock uppleva en ordväxling som förtjänar att kommenteras. Framför mig i kön fanns en man i 50-årsåldern (plus/minus 15 år) med en yngling, som jag bedömde vara mannens avkomma, i släptåg. Ynglingen ville uppenbarligen ha något att tugga på eftersom han grymtade och pekade uppfordrande på en avdelning i kakdisken. Mannen, som tydligen förstod vad ynglingen avsåg med sitt grymtande, utbrast då "osså en nejgerboll te pågen". Beställningen följdes av en deklaration - inte utan stolthet i rösten - om att han minsann har sagt "nejgerboll" hela sitt liv, och varken kan, orkar eller vill ändra på det.

Vilkla slutsatser kan man dra av uttalandet? För det första: Mannen är uppenbarligen medveten om att det rekommenderas att undvika att använda benämningen "negerboll" på aktuellt bakverk. För det andra: Mannen anser sannolikt att skälet för rekommendationen inte är tillräckligt viktigt för att han ska bemöda sig med att lära in eller vänja sig med någon ny benämning. För det tredje: Mannen tycks inte vara medveten, eller helt enkelt int bry sig, om vilket beteende han för vidare till nästa generation. För det fjärde: Mannen är dessutom stolt över att vara lat och konservativ. Det kan ju i och för sig vara så att han inte förstod vilken del av begreppet som kunde uppfattas som nedsättande och stötande; ne eller gerboll...?

Kan mannens lathet förlåtas? Nja, om vi betraktar dagens språkbruk och jämför det med vilka ord och uttryck som användes för 30, 20 eller bara 10 år sedan finner vi att det har tillkommit fler nya uttryck än vad vissa människor har i hela sin aktiva vokabulär. Jag är dessutom säker på att mannen utan att protestera vant sig vid att säga "termos" i stället för "TV-kanna" och kanske rentav "nätet" i stället för "internet" eller "world wide web". Varför är det så lätt att ta till sig vissa nya begrepp, men inte sådana som ersätter ord med en historiskt negativ laddning?

Är då "negerboll" verkligen negativt laddat? Ja, det är det. Förre integrationsministern Nyamko Sabuni har sagt följande: "Svarta har aldrig själva kallat sig negrer. En neger är en degraderad, sinnesslö, lägre stående människa och att kalla någon neger och inte mena något illa med det är att likna vid att spotta någon i ansiktet och inte mena något illa med det." Förre Diskrimineringsombudsmannen (DO) Margareta Wadstein ansåg (i samband med att ett konditori i Sjöbo blev anmält år 2003) att "ordet negerboll inte ska användas överhuvudtaget, eller ordet neger och kombinationsord där det ingår. [...] Att försvara ordet genom att hävda att 'det har vi alltid sagt' håller inte."

Själv anser jag att det tillhör vanligt folkvett att inte med berått mod använda ord man vet kan uppfattas som kränkande. När debatten om "negerbollen" var som hetast under förra decenniet förekom ofta argument som påstods hänvisa till YGL (Yttrandefrihetsgrundlagen), ett lagrum vars syfte är att "säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande." Nu är det dock inte så att YGL ger medborgaren fritt spelrum att förtala och förolämpa folk när man känner för det, och dessutom innebär en rättighet att säga vad man vill inte nödvändigtvis en skyldighet att vräka ur sig vad som helst. Ibland är det bättre att vara tyst och bli tagen för en idiot, än att öppna munnen och undanröja alla tvivel...

Vad jag egentligen försöker säga är att jag hellre sett att mannen ifråga agerade med samma engagemang och övertygelse i något ämne som är viktigt, snarare än för en förment rätt att använda uttryck som tveklöst har sina rötter i slaveriets och rasbiologiska institutets tidsålder.

Vad ska då den stackars (sinnes-?) slöe mannen säga i stället? Svenska Akademiens Ordlista brukar veta råd, och i detta fallet anger man uttryckligen "Använd hellre chokladboll". Chokladboll, chokladboll, chokladboll... Inte särskilt jobbigt, eller? Att avstå från att använda uttryck som neger, lapp, bög eller vad du vill är inte heller särskilt ansträngande. Det enda som krävs är samma hänsyn man visar sin omgivning. En bekant till mig gillar inte att bli kallad Gudrun (han heter Magnus) och det respekterar jag. Svårare är det inte!