Att tänka efter före – om eftertankens kranka blekhet

00-talet avslutades med en flod av års- och decenniekrönikor, snudd på överstigande de sekel- och millenniedito som sköljde över oss i slutet av 1999. Det synbara behovet att reflektera över den tid som nyss flytt har dock huvudsakligen resulterat i knastertorra upprapningar av saker som hänt. Väldigt få har levererat någon egentlig, lärande och framåtsträvande, eftertanke.

Även om det påstås att kunskap om historien är som att ha en lykta som bara lyser på den väg man redan gått, så hävdar jag att det alltid finns något att lära – inte minst av sin ”egen” historia. Om man inte reflekterar över sådant man upplevt, blir det i praktiken inga erfarenheter alls, utan på sin höjd flyktiga minnen och enklare ämnen att kallprata om när det inte är något på TV.

Nu verkar det i och för sig som att 2000-talet har valt att prioritera ned värdet av erfarenhet, till förmån för ungdom, yta och spontanitet, men det finns ytterligare en allvarlig sida av detta fenomen: utan eftertanke och bearbetning av erfarenheter försvinner dessutom förmågan och drivkraften för att tänka efter före. Eftertanke och förtänksamhet är således två sidor av samma mynt.

Det finns otaliga exempel på denna trend, både på makro- och mikronivå. Att tala innan man tänker har alltid förekommit, men det senaste decenniet har via diverse tjänster på det s.k. internet erbjudit den obetänksamme en möjlighet att dokumentera och distribuera sina eventuella grodor över hela världen på ett ögonblick. För säkerhets skull bevaras ogenomtänkta uttalanden, bekännelser och personangrepp för evig(?) tid i sökbara databaser, något som varken den påhoppade eller påhopparen kan påverka. Ungdomligt oförstånd kan nu förfölja en individ under lång tid, t.ex. genom att potentiella arbetsgivare på ett enkelt sätt kan undersöka individens digitala historia.

Spontanitet kan vara en förtjusande egenskap, men något allvarligare är dock att samma brist på förtänksamhet även har fått genomslag i politik och myndighetsutövning. Spontan lagstiftning, som inte föregåtts av gedigna utredningar, leder allt som oftast till oönskade konsekvenser. Räcker det med att nämna Försäkringskassan? Tjänstemän som ”bara följer reglerna” och politiker som, endast iklädda skammens rodnad, försöker skylla från sig med ”så trodde vi inte att det skulle bli” håller sakta men säkert på att ta död på medborgarnas förtroende för statsapparaten.

Som statsanställd har jag själv upplevt en pinsam trend av att min egen myndighet (spontant?) kastar ur sig det ena ofärdiga beslutet efter det andra, för att strax innan genomförandet (och strax efter att skadan redan är skedd) komma på bättre tankar. Omvänd bevisföring har blivit norm: ledningens beslut behöver inte motiveras, utan det är upp till lägre nivåer att likt förnuftets riddare beskriva nackdelar och förklara för de stora tänkarna varför beslutet inte kommer att leda till det man vill uppnå.

Det är mänskligt att fela, men med den rådande frekvensen och amplituden krävs det gudomliga egenskaper och en ängels tålamod för att kunna förlåta. Ett återupprättat förtroende kräver dels att eftertankens kranka blekhet verkligen leder till att vi drar lärdom av erfarenheterna, dels att den gamla förtänksamheten uppgraderas från undantag till regel.

Tro nu inte att jag efterlyser någon skyddsjakt på syndabockar, risken finns att det skulle leda till att det inte finns en enda politiker eller tjänsteman kvar (mer än syndabocksjägarna). Jag tror inte att bristerna i beslutsfattande bara är ett resultat av att några individer har befordrats långt över sin inkompetensnivå, det kanske snarare är ett tidens tecken. För inte så länge sedan var det dyrt med fyrfärg, och varje publicering eller skrivelse föregicks av korrekturläsning innan resultatet distribuerades. Den digitala åldern har gjort att det är skenbart enkelt att ändra ett misstag (och så finns det ju stavningskontroll så man behöver knappt ens vara språkkunnig) och det som publiceras ser ju så vederhäftigt ut.

Det finns ett mycket starkt samband mellan tillgången på datorer och explosionen av särskrivningar och annan språklig förflackning. Video killed the radio star, och med ett inte alltför stort hopp i tankens pöl skulle det således kunna vara så att MS Office bidrog till förtänksamhetens frånfälle.

Hur löser vi problemet? Det utrotningshotade utredningsväsendet behöver klonas in i den digitala världen och människan måste anstränga sig för att uppfinna hjulet även med ettor och nollor. Det är väl inte för mycket begärt?