Från såpa till soppa

"57 channels and nothing on..." sjöng Bruce Springsteen (USA:s svar på Bryan Adams). Inte nog med att det är en av hans sämre låtar, han hade dessutom fel! Huvuddelen av kanalerna sänder numera dygnet runt och TV-tablåerna är sprängfyllda av program. Den vakne iakttagaren konstaterar dock att det faktiska utbudet är aningen likriktat. Trenden har länge varit att framgångsrika "programformat" inte bara upprepas, med eller utan marginella modifieringar, utan även kopieras rakt av. Likt flockdjur har programdirektörerna låtit tablåerna domineras av en trend i taget; såpa på såpa blev dokusåpa på dokusåpa blev matlagningsprogram på matlagningsprogram blev...

Varför? Bristande kreativitet, maximalt fokus på "vad folk vill ha" och en rädsla för att misslyckas (d.v.s. inte få tillräckligt med tittare och reklamintäkter) torde förklara huvuddelen av likriktningen. En naturlig följd av denna s.k. marknadsanpassning är att programmen har börjat smälta samman. Man nöjer sig inte längre med att bara kopiera, utan använder numera de vinnande koncepten som ingredienser i en närmast industriell programsoppa.

Robinson lockade tittare och det gjorde även (av någon outgrundlig anledning) Big Brother. Äktenskapet mellan sol och korniga sängkammarscener fick sin avkomma i Paradise Hotel. Kryddat med en nypa Baren blev resultatet en oäkting i form av soppan Kungarna av Tylösand. Matlagningsprogrammens popularitet (åtminstone illustrerat av antalet kopior) har nu, med influenser från Idol och Talang, resulterat i Sveriges Mästerkock. 

Vad kommer härnäst? En snabb blick i en av nätets alla TV-tablåer avslöjar att dagens utbud främst består av matlagninsprogram, bantningsprogram, hus-/byggprogram, diverse fruar, serier som utger sig för att vara komedier, samt ett antal olika (tror jag i alla fall) program om brottsplatstekniker i olika ändar av USA.

Den naturliga följden torde således bli ett program där skönhetsopererade kändisaspiranter först bygger ett kök,  kokar soppa på en spik, varefter utröstning (baserat på hur mycket deras respektive går ned i vikt genom att endast sörpla i sig deras mat) vidtar. Programserien inleds självklart med klipp från de obilgatoriska uttagningsproven (auditions på nysvenska), uppvisandes skrattretande scener med folk som slår sig på tummen och inte kan skilja på fond och fondue. Allt filmas genom mikroskop och kommenteras ihärdigt av någon avdankad komiker och Leif GW Persson. Det får ju inte vara för roligt, då kan man bli beskylld för lyteskomik och att utnyttja folk...

Efter fusion cooking kommer således fusionerade programformat. Programmen kommer dessutom att innehålla så mycket produktplaceringar att det blir omöjligt att skilja programmen från reklampausen (eller reklamen från programpausen...). Kom ihåg var ni läste det först!