En rättvis revisor?

Om revisorer är det svårt att inte ha fördomar. "Lika tradig som en rättvis revisor" sjöng det förnämliga 90-talsbandet Dolkenihåsan (anförda av den bombastiske bibliotekarien Mats P) i låten En tradig figur.

Sveriges kanske mest kända revisor, Inga-Britt Ahlenius, slår nu ett slag för att förändra bilden av revisorer som knastertorra dysterkvistar. När hon avslutade sitt femåriga mandat som chef för FN:s interngranskning OIOS, delgav hon några väl valda synpunkter i en rapport till generalsekreteraren. Av rapporten har det nu även blivit en bok (ett utdrag finns på dn.se) med titeln ”Mr Chance. Om FN:s förfall under Ban Ki-Moon”.

Budskapet i såväl rapport som bok är, precis som titeln antyder, att Ban Ki-moon är en sällsynt misslyckad generalsekreterare. Hans bristande ledarskap och administrativa (o-)förmåga har lett till att "sekretariatet är statt i förfall. Det inte bara faller isär, det är på drift mot irrelevans.”

Om ni tyckte att denna feedback var för subtil, finns det tydligare exempel: ”Ert sätt att agera är inte bara beklagansvärt utan förkastligt. Era handlingar saknar motstycke, och är enligt mitt förmenande synnerligen genanta för er själv”.

Efter att ha gått omkring och inbillat mig att jag lider av patologisk ärlighet (ett sjukligt tvång att alltid säga vad man tycker) har jag nu kommit till insikt. Jämfört med Stålrevisorns uppfriskande raka besked är jag närmast att betrakta som en räddhågsen och försynt diplomat - kanske rent av i nivå med den mumlande sydkoreanen?

Att Ban Ki-moon dessutom inte verkar ha något egentligt intresse av att leda generalsekretariatet, leder osökt tankarna till en annan "ofrivillig" befattningshavare. Måltavlan Ki-moon har dock ännu inte meddelat huruvida han anser att kritiken ska hanteras genom att "vända blad" eller genom att abdikera...

Trots att det verkar som att Ahlenius har fog för sin, som det heter på journalistspråk, svidande kritik, kan jag inte låta bli att hoppas att beskrivningen inte är allt för träffsäker. Avsaknaden av kritik från övriga i FN:s toppskikt skulle i så fall kunna tolkas som att de saknar både civilkurage och tjänstemannaheder. Att dessa världsfredens väktare prioriterar sin egen anställningstrygghet och därigenom tillåter generalsekretariatet att förfalla är inget som gynnar min skönhetssömn!