Paraskavedekatriafobi

Gammalt skrock är bara trams, eller...?

Rubriken "Paraskavedekatriafobi" är inte ett resultat av att jag råkade somna med pannan på tangentbordet. Paraskavedekatriafobi låter som rena grekiskan - och det är det. Uttrycket betyder fobi för fredagen den trettonde och kommer från grekiskans Παρασκευή/paraskeví (fredag), δεκατρείς/dekatreís (tretton) och φοβία/fobi (rädsla).

Nog med meningslös information från min inneboende messerschmitt och över till kärnfrågan: är fobin för fredagar som råkar infalla den 13:e bara trams, eller borde vi alla hålla oss under täcket (utom händerna, då) och darra av skräck för vad som komma skall?

Skulle inte någon kunna kartlägga antal olyckor och med statistikens hjälp ge svar på detta existensiella problem? Jo, det skulle någon, och inte vem som helst utan självaste Räddningsverket! Man granskade redan för några år sedan befintlig statstik för perioden 1997-2006 avseende räddningsinsatser och antal som vårdats på sjukhus (p.g.a. olycksfall). Resultatet? Jo, man kommer fram följande slutsats: "Du behöver absolut inte vara mer rädd att det ska hända dig en allvarligare olycka på fredagen den 13:e än vilken annan fredag som helst."

Statistiken visar således att fredagar den 13:e i verkligheten (d.v.s. i statistiken) har ett oförtjänt dåligt rykte; det inträffar färre bränder och påtagligt färre trafikolyckor och stormar just dessa dagar. Visst känns det tryggt att våra myndigheter inte bara rycker ut när det händer någonting, utan även fungerar som en ställföreträdande moder som ömt klappar oss på fontanellen och lugnande förklarar "Det finns inga monster under sängen"!

Å andra sidan... När man tänker efter leder ovanstående till två reflektioner:
- Räddningsverket säger att vi inte behöver vara mer rädda när det är fredag den 13:e. Ska man tolka det som att vi borde vara rädda generellt, men bara lite mindre ibland?
- Hade det då inte varit bättre om vi kunde vandra omkring alldeles sorgfria och harmoniska alla dagar utom när det är fredag den trettonde? Jämt sorglös istället för jämna plågor, med andra ord!

Bild från CDON.com

- - - -
Fotnot 1: Statistik i all ära, för säkerhets skull stannar jag hemma denna dag - skyller på halsont och sträcker ut mig i soffan (fast inte så mycket att jag riskerar att sträcka mig)!

Fotnot 2: Myndigheterna Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar upphörde vid årsskiftet 2008-2009 och har ersatts av den - i detta sammanhang mer passande benämnda - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Fotnot 3: Den trogne läsaren lägger säkert märke till att detta inlägg, nästan identiskt publicerades redan 2009. Det är således en klassiker, om än något uppdaterad, du har läst! Varför publicera denna historia igen? Tja, saliga äro de lata, ty de skola sitta. Och därmed vara utvilade ända in i kaklet!

Skruv och mutter tar steget in i nutiden!

Efter att en kollega påpekat att bloggar är aningen omodernt - det är Twitter som gäller - har jag nu tagit det för mänskligheten mikroskopiska steget (men för mig ett gigantiskt hopp) att börja twittra!

Varför? Jag brukar påstå att jag gillar utmaningar, och nog är det en utmaning att kunna trycka in tillräckligt mycket nonsens på bara 140 tecken. I en blogg kan man gubevars breda ut sig i oändlighet och därvid kunna redovisa åtminstone två perspektiv. Med blott 140 tecken till förfogande finns det onekligen en risk att inläggen blir både onyanserade och enkelspåriga, men å andra sidan tvingas man att vara kortfattad och - förekommande fall - kärnfull.

Varför inte? Sannolikheten att twitter-trenden ska bli omodern torde öka med en faktor 2 i samma ögonblick som min första tweet sprids i cyberrymden...?

Ytterligare ett forum där jag sporadiskt kan publicera mina illa genomtänkta reflektioner - på vilket sätt bidrar det till mänsklighetens fromma?

Nåja, twitter påstås ju ha bidragit till den demokratiska vågen i Tunisien och dess grannländer, men påstås samtidigt ha använts för att koordinera kravallerna i England. Och nu publicerar polisen i Manchester namn och adress på de som dömts i samband med upproret på twitter. De s.k. "sociala medierna" är tydligen som vapen, de är inte bättre än dess användare och dessas syften.

Om sanningen ska fram var min främsta drivkraft att helt enkelt pröva på, och se om jag missade något. Gjorde jag det? Kanske - hade jag inte skaffat mig ett twitter-konto hade jag troligen missat små pärlor som Jonas Gardells "Självgodhet är också en godhet" eller hans makes "Vi brukar själva säga att Finland är ett land där 90% ger de övriga ett dåligt rykte."

Det verkar som att det trots allt finns anledning att hänga med..?

Följ gärna mina små småtankar på @SkruvOchMutter eller läs dem längst ner till vänster på denna sida. Mina något längre haranger kommer dock även fortsättningsvis att dyka upp på denna plats, minst en gång i månaden...

UD eller inne?

En gång för länge, länge sedan beskrevs statens kaka som liten, men säker. Som statsanställd blev man inte rik, men man hade något som inte var lika vanligt i den läskiga och vinstdrivande privata sektorn: anställningstrygghet.

Kakan är fortfarande liten (med vissa politikernära undantag), men allt fler har fått känna av konsekvenserna av rationaliseringar och andra förändringar, med eller utan krav på besparingar  - och med eller utan besparingar som resultat. Bland de mer drastiska förändringarna finns Försvarsmaktens (FM) införande av skyldighet att tjänstgöra utomlands, såväl för militär personal som för civilanställda. De som valde att inte acceptera denna ensidigt beslutade förändring av anställningsavtalet (avtal sluts som bekant mellan två parter) betraktades därvid som övertaliga och sålunda möjliga att sägas upp på s.k. saklig grund enligt §7 LAS (lag om anställningsskydd).

Hårda bud - särskilt som det finns tveksamheter kring huruvida åtgärderna var nödvändiga. Till saken hör nämligen att:

• Det fanns redan cirka 3000 officerare som hade tjänstgöringsskyldigheten inskriven i sina anställningsavtal, utan att någon av dem hade behövt tvingas ut i internationell tjänst. Ansökan på frivillig basis fungerade uppenbarligen tillräckligt bra. Förändringen infördes således inte "på förekommen anledning", utan för att lösa ett problem som inte fanns.
• Stora delar av FM verksamhet bedrivs på hemmaplan (dessutom benämns myndigheten Försvarsmakten, vilket antyder att en icke ringa del av uppgiften är försvar av riket). För denna verksamhet torde ett utlandsobligatorium vara tämligen meningslöst, eller?
• Flera av dessa verksamhetsområden lider de facto av personalbrist - varvid viss personal som tackade nej, och således betraktades som övertalig, inte kan sägas upp förrän ny personal rekryterats, utbildats och skolats in (för statliga myndigheter är tydligen övertalighet ett flexibelt begrepp)! Är detta måhända en bidragande anledning till att FM planerar att spendera 100 Mkr på "varumärkesbyggande"?

Vadan detta orerande om fjolårets nyheter - det har ju redan gått ett år sedan de FM-anställda inledde semestern med att i ett slarvigt formulerat och illa stavat brev få kännedom om denna förändring? Är det för att fakta om vad obligatoriet konkret kommer att innebära äntligen har presenterats? Nej, det ovanstående tjänar endast som bakgrundsbeskrivning, i syfte att kontrasteras mot hur annan statlig personal hanteras. Något överraskande finns nämligen inget obligatorium för personalen vid Utrikesdepartementet (UD), trots att namnet - Utrikesdepartementet - antyder att verksamheten skulle kunna  tänkas ha något med utrikes tjänst att göra.


Foto: JAN RUS



Hur fungerar då frivilligheten på UD? Inte särskilt bra, visar det sig, trots att SVT med dokumentärserien Diplomaterna bjöd UD på en motsvarighet till filmen Top Gun (som anses ha ökat intresset för att söka sig till Flygvapnet ).

Enligt UD:s interna årsrapport för 2010 är det väldigt få sökande till vissa poster. Hans Magnusson vid UD uppger för R&D att "det är tveksamt om de ekonomiska villkoren utgör tillräcklig kompensation för svårt klimat, tropiska sjukdomar, risker med kriminalitet och trafik". Intressant nog är att det framförallt är de UD-tjänstemän som har "tillräcklig erfarenhet av vad en utlandsstationering innebär [som] drar sig för att söka nya tjänster ute i världen".


Är det månne läge för att även UD-personal får ett semesterbrev med information om internationell tjänstgöringsskyldighet?

Fotnot:
Japp, rubriken skulle föreställa en liten dialektal ordvits. På bred skånska uttalas ute som ude, vilket skulle tolkas som "ute i världen" varvid motsatsen följdriktigt blir "inne". Hmm... om man behöver förklara ett "skämt" var det nog inte särskilt bra...

Dåliga nyheter är goda nyheter!

Vad är en nyhet? Eller snarare: vad är det som gör att något betraktas som en nyhet?

Enligt Wikipedia är en nyhet en "aktuell, intressant händelse", medan Nationalencyklopedin beskriver det som "något betydelsefullt som tidigare varit okänt: en händelse, en process eller ett tillstånd". Det finns en intressant (betydelsefull?) nyansskillnad mellan de bägge definitionerna: "betydelsefull" respektive "intressant". Kan det måhända påverka nyhetsvärderingen om man använder urvalskriteriet betydelsefull eller intressant? Vilken definition verkar det troligast att kvällspressen brukar utgå från?

Av allt som händer och sker under en dag, kommer således det som bedöms vara betydelsefullt - eller åtminstone intressant - att bli en nyhet. En följd av detta torde bli att nyhetsflödet därmed återspeglar tiden, tingens ordning och det samhälle vi lever i. På så sätt kan dåliga och dystra nyheter egentligen vara goda nyheter. Förvirrande? Låt oss ta några exempel:

Exempel 1: "Treåringar åt knark på lekplatsen"
I detta exempel är nog inte nyheten (d.v.s. det intressanta) att treåringarna åt knark på lekplatsen, utan blott det faktum att de åt knark. Att treåringar som äter knark betraktas som en nyhet måste betraktas som goda nyheter, eftersom detta antyder att det inträffade är något utöver det vanliga (d.v.s. intressant/betydelsefullt). Visst är det glädjande?! Om nyheten hade varit det motsatta - att några barn inte åt knark, eller i alla fall inte på lekplatsen - så hade ju det gett en betydligt mörkare bild av vårt samtid.

Exempel 2: "Avled efter fyra larmsamtal" 

Nyheten är inte (trots rubrikens utformning) att det är livsfarligt att ringa larmsamtal, utan att en kvinna dog efter lång väntan på ambulans.

På senare tid har det förekommit intensiv mediarapportering (hade det handlat om hovet hade det nog kallats "drev") om tillfällen då folk som behövt ambulans inte fått det eller att den kommit för sent. Det har alltså betraktats som en nyhet att ambulans inte dykt upp när det behövts, vilket onekligen måste betraktas som något positivt! Den motsatta nyheten - "Ambulansen kom, räddade liv" - hade tytt på en avsevärt mindre effektiv samhällsservice än vad vi vi är vana vid. Kajans och SOS Alarms slogan hade då kanske istället varit "112 - Lätt att slå, Ambulans - Svår att få".

Mediarapporteringen i det här fallet kan för den oinvigde uppfattas som att det råder en utpräglad "förrådsmentalitet" bland operatörerna på SOS Alarm ("Jodå, vi har en ambulans, men den kan vi inte skicka - det kan ju komma någon som behöver den...!").

Att det sker misstag och felbedömningar är i själva verket ett mycket sällsynt undantag (d.v.s. en nyhet); av den miljon ambulansärenden SOS Alarm hanterar varje år, leder endast ca 0,0015% till en anmälan. Normalbilden är således att, som Bo & Holger "sjöng" redan 1982: Ambulansen kommer, vilket den även gjorde när mammorna till de knarkande barnen (i exempel 1, ovan) ringde 112!

Fotnot: Bo & Holger var en garage-punkig avant-garde/experiment-synthpop-duo från Klippan. Kvaliteten på sångprestationen kan kanske vara en ledtråd till varför de valde just denna musikstil...?

Håll skinnet spänt!

Emellanåt dröjer det mellan inläggen. Orsaken är oftast att verkligheten redan är så pass skruvad att det inte behöver kommenteras ytterligare. Att försöka driva med, ironisera över eller parodiera eländet skulle helt enkelt vara som att smascha på en nätrullare. Men... ibland kan man ändå inte låt bli...

Ett närtida exempel på sådant man egentligen inte behöver muttra om - det är redan tillräckligt dumt - är den amerikanska kvinna som i ett TV-program berättade att hon regelbundet injicerar botox i sin åttaåriga dotter. Varför? Jo, för att dölja hennes "skrattrynkor" och därmed öka hennes chanser att vinna i skönhetstävlingar. Dylikt vansinne är svårt att överträffa:

• För det första: Botox?! Mot "skrattrynkor"?! På en åttaåring?!
• För det andra: Eftersom det är olagligt att skriva ut botox till minderåriga, så beställer hon giftet via nätet. Och injicerar det själv. 
• För det tredje: Hon berättar att hon gör det. Och för säkerhets skull berättar hon det i rikstäckande TV (Good Morning America). 
• För det fjärde: Hon riskerar sin dotters fysiska och psykiska hälsa enbart för att öka chansen att vinna en tiara av plast och måhända en pokal gjord av återvunna trumpeter. I en "tävling" där anmälningsavgiften sannolikt överstiger anskaffningsvärdet av sagda troféer.



Bild från abcnews.go.com

Av ovanstående kan man inte dra någon annan slutsats än att kvinnan rimligen inte har särskilt höga studieskulder. Och att hon knappast kan beskrivas som något annat än en "unfit mother". Att kvinnan har döpt sitt barn till Britney, och dessutom vaxar dotterns ben ("det är inte kvinnligt att ha hår på benen"), framstår i sammanhanget som relativit lindriga förseelser... Visst får man en känsla av att själv vara en ganska god förälder, åtminstone i jämförelse med Britneys mamma!

Huvudpersonerna i detta drama bor i Arnold Schwarzeneggenegger-land och de sociala myndigheterna agerade i guvernörens anda - efter att hundratals upprörda TV-tittare anmält kvinnan för barnmisshandel - och omhändertog Britney. En representant för the San Francisco Human Services Agency (!)motiverade ingripandet med följande uttalande: "It's pretty unusual for a mom to be injecting an 8-year-old with botox and certainly is grounds for an investigation". 

"Pretty unusual"? Det är alltså bara ganska ovanligt att californiska mödrar injicerar sina åttaåringar med botox? "Grounds for an investigation"?! Japp, nog finns det motiv för att utreda och det kan rentav vara lämpligt att Britney får ledigt både från sina föräldrar och de s.k. skönhetstävlingarna.

Apropå injektioner, så kan jag inte låta bli att undra om det inte är så att Britneys mamma helt enkelt missförstod det där om att "skönhet kommer inifrån"? 

Fotnot:

Bortsett från de oavsiktligt komiska inslagen i historien, är detta en djupt tragisk händelse som i bästa fall leder till att även amerikanska föräldrar börjar ifrågasätta den ohälsosamma skönhetshetsen. I värsta fall betraktas detta som "en ensam galnings verk" och tramset tillåts fortsätta och sprider sig över resten av västvärlden. Jag hoppas dock att mina barn väljer att släta ut sina rynkor på samma sätt som deras pappa; håll skinnet spänt genom frekvent intag av grädde, smör och socker!

Lång fredag

Nej, rubriken är inte särskriven. Avsikten är nämligen att inbjuda till en kort reflektion över att Långfredagen inte längre är lika lång som den var för ett antal år sedan. 

Bilden lånad från Herregud & co 

Det sägs att tiden går fort när man har roligt, vilket torde innebära att det motsatta gäller; när tiden går långsamt har man tråkigt. När jag var liten var långfredagen en synnerligen lång dag, genomsyrad av inaktivitet. Ur radion strömmade endast begravningsmusik och på TV visades en evig Golgatavandring. Likt utsatt för en välplanerad psykologisk operation upplevde man sig vistas i skuggan av ett religiöst betongblock, hängandes över en, redo att skoningslöst utrota varje antydan till munterhet.

Nu var det inte bara barn som inte fick leka på Långfredagen; även vuxenlek försvårades genom att "offentliga nöjestillställningar" var förbjudna fram till 1969 (i Finland fanns motsvarande lag ända fram till 1999) och både affärer och restauranger stängda.

Så här i retrospektiv kan man inte undgå att fascineras över vilken makt statskyrkan (m.fl.) hade över medborgarna, både direkt och indirekt. Inte nog med att nöjesförbudet var lag, det uppfattades dessutom som både normalt och förnuftigt att befolkningen tillbringade en ledig dag med att anstränga sig att vara så dystra som möjligt. Vår sekulariserade - och aningen förnuftigare - tid har sett kyrkans makt och inflytande minska, åtminstone i Sverige. Frågan är dock vem som har tagit över makten: är det vi själva eller någon annan?

Oaktat ovanstående vill jag avsluta med att påstå att det krävs att man har tråkigt ibland, för att man ska märka när man har roligt. Påskafton var således antagligen roligare förr...

Glad påsk!

Vem ska hjälpa Babylon?

"Would You Buy a Used Car From This Man?" Den retoriska frågan handlade (troligen) ursprungligen om Richard Nixon och formulerades antingen av journalisten Noel Parmentel eller av komikern Mort Sahl. Vad som däremot inte är omtvistat är att citatet blev känt tillsammans med en inte särskilt insmickrande bild av Nixon, där dennes skäggstubb fick honom att  framstå som en korsning av en mafioso och en simpel bedragare. Frasen har med tiden närmast blivit ett talesätt och kommit att betyda "jag litar inte på den här mannen, och det borde inte du heller göra".

Nu är det troligen inte kvinnan på bilden (nedan) som är Babylon, men hur pålitlig hon än ser ut skulle jag ändå rekommendera er att överväga någon annan tjänst om ni behöver hjälp. I det här fallet finns nämligen "skäggstubben" inte i ansiktet utan i själva annonstexten. Frågan är bara om misstaget beror på bristande kunskaper i  "staving" eller om det är korrekturläsningen som inte är korrekt...?



Fotnot:
Mort Sahl kan närmast beskrivas som 1950-60-talens motsvarighet till ståupp-komiker och skrev vid ett antal tillfällen skämt till John F. Kennedys tal. Han var den förste komikern som gav ut en live-skiva och var även banbrytande genom att använda aktuella tidningsrubriker som utgångspunkt för sina monologer, snarare än klassiska "one-liners". När JFK blev president var det dock denne som blev måltavla för Sahls giftiga penna och vassa tunga. Ed Sullivan vägrade låta Sahl berätta Kennedy-skämt i The Ed Sullivan Show, vilket ledde till att han allt mera sällan syntes på TV. När han senare anslöt sig till Jim Garrisons jakt efter sanningen om mordet på JFK (minns ni filmen JFK med Kevin Costner i huvudrollen?) och maniskt kritiserade Warren-kommissionens rapport blev han i praktiken svartlistad och hans föreställningar avbokades.

Skönt att obekväma sanningar inte längre censureras eller hemligstämplas, eller...?