Håll skinnet spänt!

Emellanåt dröjer det mellan inläggen. Orsaken är oftast att verkligheten redan är så pass skruvad att det inte behöver kommenteras ytterligare. Att försöka driva med, ironisera över eller parodiera eländet skulle helt enkelt vara som att smascha på en nätrullare. Men... ibland kan man ändå inte låt bli...

Ett närtida exempel på sådant man egentligen inte behöver muttra om - det är redan tillräckligt dumt - är den amerikanska kvinna som i ett TV-program berättade att hon regelbundet injicerar botox i sin åttaåriga dotter. Varför? Jo, för att dölja hennes "skrattrynkor" och därmed öka hennes chanser att vinna i skönhetstävlingar. Dylikt vansinne är svårt att överträffa:

• För det första: Botox?! Mot "skrattrynkor"?! På en åttaåring?!
• För det andra: Eftersom det är olagligt att skriva ut botox till minderåriga, så beställer hon giftet via nätet. Och injicerar det själv. 
• För det tredje: Hon berättar att hon gör det. Och för säkerhets skull berättar hon det i rikstäckande TV (Good Morning America). 
• För det fjärde: Hon riskerar sin dotters fysiska och psykiska hälsa enbart för att öka chansen att vinna en tiara av plast och måhända en pokal gjord av återvunna trumpeter. I en "tävling" där anmälningsavgiften sannolikt överstiger anskaffningsvärdet av sagda troféer.



Bild från abcnews.go.com

Av ovanstående kan man inte dra någon annan slutsats än att kvinnan rimligen inte har särskilt höga studieskulder. Och att hon knappast kan beskrivas som något annat än en "unfit mother". Att kvinnan har döpt sitt barn till Britney, och dessutom vaxar dotterns ben ("det är inte kvinnligt att ha hår på benen"), framstår i sammanhanget som relativit lindriga förseelser... Visst får man en känsla av att själv vara en ganska god förälder, åtminstone i jämförelse med Britneys mamma!

Huvudpersonerna i detta drama bor i Arnold Schwarzeneggenegger-land och de sociala myndigheterna agerade i guvernörens anda - efter att hundratals upprörda TV-tittare anmält kvinnan för barnmisshandel - och omhändertog Britney. En representant för the San Francisco Human Services Agency (!)motiverade ingripandet med följande uttalande: "It's pretty unusual for a mom to be injecting an 8-year-old with botox and certainly is grounds for an investigation". 

"Pretty unusual"? Det är alltså bara ganska ovanligt att californiska mödrar injicerar sina åttaåringar med botox? "Grounds for an investigation"?! Japp, nog finns det motiv för att utreda och det kan rentav vara lämpligt att Britney får ledigt både från sina föräldrar och de s.k. skönhetstävlingarna.

Apropå injektioner, så kan jag inte låta bli att undra om det inte är så att Britneys mamma helt enkelt missförstod det där om att "skönhet kommer inifrån"? 

Fotnot:

Bortsett från de oavsiktligt komiska inslagen i historien, är detta en djupt tragisk händelse som i bästa fall leder till att även amerikanska föräldrar börjar ifrågasätta den ohälsosamma skönhetshetsen. I värsta fall betraktas detta som "en ensam galnings verk" och tramset tillåts fortsätta och sprider sig över resten av västvärlden. Jag hoppas dock att mina barn väljer att släta ut sina rynkor på samma sätt som deras pappa; håll skinnet spänt genom frekvent intag av grädde, smör och socker!

Bragdguld...

... är undertecknad knappast värd för detta enkla lilla inlägg. Någon som däremot förtjänar att uppmärksammas är blogg-kollegan Medelåldersmannen. Efter en dvala som varat längre än min egen, har han äntligen - på allmän begäran (eller i alla fall på min) - i rask följd producerat flera inlägg av hög kvalitet.

Anledningen till att denne förnuftets megafon varit passiv under så lång tid uppges vara att han har gått omkring och känt sig nöjd och därmed inte uppbådat tillräckligt med irritation för att motivera ett inlägg. Tack och lov har nu hans förblindande täcke av förnöjsamhet börjat att spricka upp och han har återigen börjat notera verkligheten som den är: full av irritationsmoment. Låt oss, för konstens skull, hoppas att hans perception fortsätter att fungera!

Min egen passivitet, då? Jag hade tänkt att skylla på någonting i stil med talesättet "har du inget snällt att säga...", men den nakna sanningen är snarare:
- lättja (vilket är nästan samma sak som nöjd?)
- tidsbrist (jag tror att det kallas "livspussel" på modern svenska)
- samt, inte minst, svårigheter att välja ämne - det finns ju så fantastiskt mycket att reta upp sig på! Blott Vatikanens alla stolligheter skulle kunna hålla en stackars bloggare sysselsatt årets alla dagar!

Fotnot: Ja, uttrycket "blogg-kollega" känns något malplacerat, främst eftersom det oundvikligen ger associationer till blonda småflickor som med tveksam meningsbyggnad och kreativ stavning kallskriver om mode. Den gode Medelåldersmannen är såväl intellektuellt som fysiskt så långt från dylika stureplansfenomen man kan komma. Dessutom kan man invända att det är mig förmätet att implicit beteckna mig själv som "bloggare", när jag inte har skrivit något på åtta månader...

Apropå modebloggare - är det någon av dem som har kommenterat ordförande Åkessons (SD) folkdräkt? Bra kläder när man ska dra en vals eller hålla på med bugg - åtminstone humbug.