Insnöad

Insnöad har man väl blivit kallad någon gång tidigare. Barnen - inte minst tonåringen - har inte uttryckligen sagt det, men man läser det mellan raderna. Intertextuell tolkning av en ynglings himlande med ögonen är inte så avancerat som det låter.

Nu är det dock så att jag har blivit insnöad på riktigt. All den snömängd som till min stora glädje samlats på taket (och därmed inte krävde svett och ansträngning för att flyttas) dråsade ner på och framför entrén. En meter hög, kompakt snödriva blockerade plötsligt vägen från den egna härden till resten av världen.

Under det krävande arbetet med att skapa fri väg till brevlådan (bara för att finna att den samlade brevskörden bestod av räkningar och reklam för skidsemester med snögaranti...) kanaliserade jag min frustration genom att reta upp mig på ett antal företeelser, bl.a.:

• All heder åt gatukontoret som röjer gatorna från snö så att man kommer fram med bilen, men måtte de tvingas titta på tvättmedelsreklam sjuttioelva timmar i sträck för att de lägger upp monstruösa vallar längs min utfart, så att jag inte har någon glädje av att gatan är farbar...!

• Under vad man skulle kunna kalla gatunära skottning (d.v.s. på trottoaren eller i dess omedelbara närhet) har jag noterat att endast var tolfte bilist och ungefär var trehundrade lastbilsförare anpassar hastigheten vid förbipassering så att nedstänkning av undertecknad undviks. Beror detta på att de:
  a) inte förstår naturlagarna,
  b) värderar tidhållning högre än sina medmänniskors välbefinnande, eller
  c) helt enkelt är rakt igenom onda?

För övrigt anser jag att man bör ta lokalradions halkvarningar med en nypa salt.
(Notera särskilt att jag undvek putslustigheter av typen "min rygg värker efter snöröjningen, räknas det som skottskada?" och "jag har blivit skotträdd - nästa vinter flyger jag söderut". Varsågod!)